Jag svävar i en dagdröm,
och kärleken finns där,
mitt liv har just fått mening,
i drömmen jag blir kär.

Men drömmen svänger hastigt,
den ändrar karaktär,
nu plötsligt mot min tinning,
det pekar ett gevär.

Rädslan att ha missat,
det tåg som skulle gått,
från perrongen jag aldrig hittat,
mot en framtid ljus och flott.

Jag drabbas då av ångest,
den snörar åt min hals,
jag chippar efter andan,
vill just inte leva alls.

Vaknar trött och sliten,
efter en sådan episod.
Hur skall jag bygga framtid?
Hur kan man samla mod?

Ur min grotta jag stapplar,
ser mig jagad omkring.
Hotfullt. Ensamhet. Det stramar ånyo kring halsen.
Vad skrämmer mig mest - döden eller livet?