När skogen viner och dundrar och kämpar för att hålla stammen rak
och stå kvar med svarta tunna grenar som liksom en
desperat människas armar famlar i luften.

Lagar hon mat i vinternatten med dörrar och fönster på vid gavel
ångan och värmen och doften fyller den mörka kalla luften utanför.

Vinden dånar och tjuter dom svarta träden bugar och böjer sig och tar emot
stormen än en gång som så många gånger förr.

En solig dag tar hon sparken och försvinner ut på havet mot solen som
gnistrar och lyser i ögonen så hon blir svår att se när hon försvinner
mot det skiftande gröna i horisonten.

Det får mig att tänka på döden och på hon som en gång gick igenom isen.
Hon tänker antagligen något annat och rundar klipphörnet.

Vi möts på vägen som leder mot tågen och hennes isblå klara blick möter
mina som inte vill vika undan utan möta hennes och hålla kvar se om de kan
se nåt annat som finns där bakom det ljusa blå liksom havet.
När hon ser in i mina vet jag att vi kommer aldrig föra ett krig emot
varandra hon och jag.

Hon bor längst ut på klippan där stormen slår som hårdast när vinden
dundrar in och de vita gässen slår höga mot berget som skummas vitt.

Hon kommer förbi med glasklar blick och ryggen rak.

Letade hon efter hans själaro här under en gran
stor och mörk eller ljus och tunn.
Eller fann hon egentligen sin egen.

Hon bor längst ut där stormen slår som hårdast hon har havsblå blick och
ryggen rak och jag kan på ett sätt tycka att hon har något underbart.