det rynkiga, knäppande,
spröda och nötta

Du är det lagade och
lappade tyget
i byxan

Du är det äkta, varma
och sanna

Du är det skuldfria
och
eftertänksamma

Du är blåbärsriset i skogen
där solen åter
har tagit
dagen

Du är vinden som
vajar träden
och får barkar
att knäppa

På cykel bakom dig
som liten
jag trampade

Tänkandes
att som dig
blir jag aldrig
nog

Vinden prasslar
i gräset
och ger rörelser
svajande

I samma takt
tar vinden
i mitt hår

Där grenar
knäpper på
videung kvist

Kom Citronfjärilen
sakta flygandes

För att sedan
vända upp

dit där skogen
öppnar sig

Då la jag armarna
bakom ryggen
och mot bilen
flanerade

Som jordgubbsröd
i solen
väntade

Då insåg jag
hur fel
jag hade då

Det är så mycket i mig nu
som är som dig så

Morfar!

Det går en vind
genom spröda stugor
inatt

Och jag ska hålla
i min
hatt