Du är
det rynkiga, knäppande,
spröda och nötta
Du är det lagade och
lappade tyget
i byxan
Du är det äkta, varma
och sanna
Du är det skuldfria
och
eftertänksamma
Du är blåbärsriset i skogen
där solen åter
har tagit
dagen
Du är vinden som
vajar träden
och får barkar
att knäppa
På cykel bakom dig
som liten
jag trampade
Tänkandes
att som dig
blir jag aldrig
nog
Vinden prasslar
i gräset
och ger rörelser
svajande
I samma takt
tar vinden
i mitt hår
Där grenar
knäpper på
videung kvist
Kom Citronfjärilen
sakta flygandes
För att sedan
vända upp
dit där skogen
öppnar sig
Då la jag armarna
bakom ryggen
och mot bilen
flanerade
Som jordgubbsröd
i solen
väntade
Då insåg jag
hur fel
jag hade då
Det är så mycket i mig nu
som är som dig så
Morfar!
Det går en vind
genom spröda stugor
inatt
Och jag ska hålla
i min
hatt