Stenhuggaren klev ur det rektangulära brottet. På sina ställen längre bort fanns det vattenfyllda partier. En vid promenad runt berget med spade, hävstång och anteckningsblock. Sedan en bit från sliperiet, utanför hytten till en av lyftkranarna som såg ut att hitta sin egen tyngdpunkt vid kanten. Samtalet fortsatte. Vi spelade aldrig in. Det blev inte av. Mina föräldrar och deras föräldrar pratade mycket och gärna. De var snälla människor som hängde med, men jag får svårare och svårare att berätta nuförtiden. Jag glömmer bort historierna allt eftersom. De glider på sätt och vis iväg. Maskinerna i sliperiet tjöt till när blocken polerades. En metallåda med mat plockades fram och ställdes på en bänk. Kepsen lades bredvid. Det var ett par brödskivor, två kokta ägg och några stora björnbär. En lunch eller mellanmål, beroende på klockslag och tillfälle. Så det finns nog en annan sorts svärta. Den bildas över tid och blandas ut. Som en slags hinna av mjölk eller frostat glas. Jag ser färdiga minnen och glömda drömmar där ibland. Inte likgiltighet, snarare åt medvetenhet till. Det är modet som lägger sig, energin finns i dvala. Jag går och hugger runt berget numera. Inte direkt mot hjärtat. Men jag försöker jobba mig inåt. När allt tycks komma omkring är tiden såret och plåstret. En smal grusväg löpte uppför in i skogen på andra sidan brottet. En lätt bris gjorde att grantopparna svajade.