Den fram tills alldeles nyss 80-åriga mentorn hade förvandlats till en bebis. Framför fysikern, mitt i en samling av för stora kläder och med överdimensionerade glasögon i förhållande till det lilla ansiktet, satt ett åtta månaders barn med en förvånad blick. Med ens föreföll boktravarna, skrivbordet och de vetenskapliga skrifterna som en aning apart miljö för en bebis. Den lille mentorn satt tyst och fortsatte vända på huvudet. Han såg sig runt i rummet med stora ögon och med en hand på sittfåtöljens armstöd.

Damen upplevde några minuters villrådighet. På skrivbordsskivan låg prototypen, tärningen som mentorn just kastat. Utfallet av tärningsslaget, sidan med klocksymbolen, hade påverkat enheten för tid. Den artificiella fysiken hade renderat en verklighet där mentorn förflyttats till en annan ålder i sitt varande. Damen sade några ord lågt till sig själv, som för att hinna i kapp och förstå situationen, och låta överraskningsmomentet stillna en aning. Det stod utom allt tvivel att detta var en missräkning i utvecklandet av prototypen. Handledaren, den vuxna versionen, kunde av egen fri vilja delta i utvärderingen av forskningsobjektet och ansvara för sitt beslut, men det kunde inte gälla hans barnjag.

Strax därpå hörde hon sin mentor säga något. Det gick inte att uttyda något annat än ett par vokaler på bebisspråk, men fysikern nickade reflexmässigt mot sin handledare. Fysikern tänkte en stund, överlade med sig själv, reflekterade och skred till handling. Damen plockade upp tärningen och vände till sidan med dörrikonen. Sedan klev hon runt skrivbordsmöbeln, tog bebismentorns hand och försäkrade sig om att han höll tärningen på rätt sätt. Den lades efter det på bordet, med sidan för rumsenheten vänd mot taket.

Det lät poff. Inom loppet av en sekund omvandlades mentorn tillbaka till sitt vuxna jag, men inom loppet av den nästföljande sekunden var han som bortblåst. Damen vred sig om och spanade ut i allrummet, kisade mot köket och mot sovrummet. Men handledaren var försvunnen. Han stod inte att finna i stolen, inte under skrivbordet och inte heller i fåtöljen i den andra änden av lokalen. Fysikern rörde sig hastigt mot utedörren, öppnade den och steg åter utomhus.

Då hördes ett svagt mummel runt stenhusets gavel. Fysikerns rundade hörnet och fick se mentorn inkilad i den vertikala jordväggen. Bara huvudet, axlarna och armarna hängde ute i luften, resten av kroppen var fastborrad i jordlagren.

- ... morän, enstaka inslag av podsol... ja, där är du nu! Fråga; varför skulle jag nödvändigtvis teleporteras hit av alla ställen?, sade mentorn när fysikern sprang fram till honom.

- Det lyckades! Du är dig själv igen! Eller ja... det vill säga... ditt samtida jag igen, pustade fysikern med en påtaglig lättnad i rösten.

- Lyckades!?, utbrast mentorn med sprucken stämma. Du ser alltså detta som ett lyckat resultat? Jaha... ja men då så, det är ju utmärkt! Jag har mineralvatten i kylskåpet och lite linschips i köksskåpet bredvid örthyllan. Är du hygglig och hämtar det så firar vi detta speciella tillfälle. Jag kan nämligen inte göra det själv. För här sitter jag, gjuten som en blomma i betong, och beundrar maskarna som borrar nya gångar i geologin runt mina fötter. Om ni vill påstå att det här är ett lyckat experiment, så vill jag nog inte medverka när ni har era sämre dagar. Jag är bara tacksam för att jag inte hamnade här med huvudet före.

Fysikern gjorde en lång utandning och kunde inte tänka på något bra gensvar.

- Får jag föreslå följande istället, sade mentorn efter en stund. Innan ni cyklar tillbaka till universitetet och fortsätter era studier, antecknar nya noteringar om de här experimenten och reviderar forskningen kring artificiell fysik, så kanske ni vill vara vänlig att hämta en spade?

Fysikern gjorde som mentorn sagt, men det tog ett bra tag innan hon fick loss honom från jordväggen. När det väl skedde skakade fysikern och mentorn alltjämt hand.

- Förhoppningsvis har ert värv inom forskningsfältet vunnit ny mark om ytterligare två år, sade mentorn. För det finns utrymme för förbättringar, det kan vi nog båda vara överens om. Men jag ska ge er beröm för era försök, de var stundom inspirerande, ja, även ganska imponerande. Men som sagt var, på återhörande. Lycka till och hälsa dina medstudenter.

- Tack för din medverkan och respons. Väl mött nästnästa vår. Hej så länge.

Fysikern hämtade prototypen i stenhuset och lade ner den i sin ryggsäck. Sedan vinkade hon av mentorn vid brunnen. Hon cyklade uppför dalgången, och ut i ängslandskapet under den roterande grannplaneten. Om hon höll en lite högre hastighet skulle hon kunna hinna till bageriet i staden innan stängningsdags och handla ett bröd.