Gröna linjen

Det händer väldigt sällan att jag står ensam på Fridhemsplans tunnelbana. Gröna linjens mittpunkt, stationen som delar staden och dessutom under Stockholmarnas högborg - fredagskvällens gryning. Idag gör jag det trots allt. Trots att alla borde vara här återfinns blott tomma bänkar, ett stycke servetter och en utmattad alkis. Eller två.

Sommaren har fällt sina första blad, man kan höra regnet slå mot ytfasaden och jag har på mig höga stövletter. De trycker mot fotleden. Jag lyssnar på Winnerbäcks gamla album mot psykologernas inrådan. Det väcker för mycket destruktivitet, sa dem. Tänker att det inte är så jävla vackert att leva men att det finns någonting vackert med destruktiviteten i sig. En anledning. Kanske är det menat att jag ska stå här ensam, gröna linjens och livets rebell. Sådana behövs väl också. Det har i vilket fall som helst varit min enda anledning i fler år än jag kan minnas nu.

Tunnelbanan mot Farsta strand. Det är där alla håller hus, för det finns inte en ledig plats i sikte. Människor i led greppar stadigt tag om takräcket, oturligt nog för mina stövletter. Jag betraktar dem - människorna. På första raden snett framför mig sitter ett par. Hon i propert skuren klänning, han i slätstruken rock. Hon har röda naglar och ett symmetriskt ansikte. Håller krampaktigt hans hand. Han tittar på henne. Ungefär som en annan han brukade titta på mig.

Länge och väl. Aldrig granskande, aldrig skeptiskt. Vi åker pendeltåg till hans etta i Sundbyberg. Då är det vår och vädret kräver ingen rock - lägenheten ingen klänning. Det är våra bästa stunder, efteråt när vi sitter tysta. Vi råkas i skönhet och harmoni på andra sidan ridån, hans balkong med utsikt över Rissne centrum. Dricker billig öl och lyssnar på Johnny Cash.

Men vår blir sommar. Sommar blir höst. Nästa: Sankt Eriksplan. Det var här han sa att jag var en fin tjej men att det aldrig skulle funka, och jag gick hela vägen hem med ränder på kinden.
Paret kliver av.

Odenplan. En äldre kvinna kliver på. Hon ser ut att vara klädd i alla juveler hon äger. Bärnstensringar, smaragder i öronen. Hon bär en puderrosa hatt och en tjock kuvertväska i utnött läder. Pratar med hes röst i en gammal tegelstenstelefon. Mellan varven måste hon dock ursäkta sig, och lyckas producera vrålliknande hostningar ekandes över hela tåget. Hon ursäktar sig igen. Säger skämtsamt att det måste bero på alla gula Blend.

Gula Blend och tulpaner. Sommarlovsdoft och nybakade kanelbullar. Under min barndoms somrar är den där verandan i Småland ett frekvent inslag. Ut ifrån växthuset på tomten kommer farmor, iklädd tunn tunika och slokhatt. Ropar att det finns glass i frysen. Hon skrattar högt och mycket.
Det är under de första åren. Jag kunde omöjligt förutspå att jag skulle komma att sakna det skrattet så infernaliskt mycket.

Man får ont i lungorna av att skratta.

Rådmansgatan. En lunkande gestalt har börjat vandra genom tunnelbanevagnen. Han stannar vid alla säten och människorna tittar ut genom fönstret. Ner i sina telefoner. Instinktivt tittar jag på mina stövletter. Inte en skråma hittills.
När han börjar röra sig bortåt från vårt håll kan jag för första gången förmå att titta upp. Han bär tofflor trots kylan. En påse från Systembolaget. Jag undrar om han någonsin haft en farmor som bjudit på nybakade bullar, eller druckit öl i en älskares etta.

Stockholmsnatten är inte generös.

Så börjar jag fundera över ensamheten. Det plingar till i min mobil.
‘’Framme snart?’’

Och ja, det är jag. Hötorget. Snart framme.
Sekunder innan avgång ser jag liv i rörelse. Längs perrongen springer en flicka som gråter. Jag hinner inte uppfatta mycket mer än att hon har vänster arm inlindad i bandage.
Det går för fort och jag sitter för långt fram. Allt jag hinner tänka är att han måste stanna. För sent. Vagnen rycker till.

Stopp!

Mitt i allt kaos som uppstår finns en tystnad. Det är tyst, men jag är inte ensam.  
‘’En olycka på gröna linjen.’’ ekar det i högtalaren. Rösten är skakig. Likblekheten är nu väl spridd i ansiktet på mannen framför mig. En kvinna bredvid honom har grävt ner sitt i händerna. Barnen omkring tittar frågande.

Först två timmar senare hoppar jag av vid Slussen. Hur många tankar kan tänkas under två timmar?
Hon kommer springandes mot mig. Jag skulle springa jag med, om det inte vore för att jag hade stövletter. Hon omfamnar mig och frågar hur det är med mig. Hon frågar mig, jag som har fått allt, när en flicka ligger på spåret med ingenting kvar.

Destruktiviteten känns plötsligt som en illegitim anledning.