Jag träffar ett ex på en bar i spöregn och det
var fyra år sen vi sågs men sekunden jag
kramar honom känns det som igår.
Det känns som igår när vi var indiepopare
och han spelade smiths på sin vinylspelare
och vi dansade i hans säng och rökte starka
cigaretter och kollade på svåra ångestfyllda
filmer och han brukade spela ”låt mig få följa
dig ner” av parken på sin gitarr
och våra hjärtan slog så oskyldigt och snabbt.

Han luktar likadant och han pratar likadant
och rör sig likadant men nu har vi blivit
vuxna.

Vi dricker fem öl var och blir fulla och kanske
pratar vi om vad som gick fel men
förmodligen inte och jag frågar om vi ska
cykla hem till mig och jag vet att han ska
säga ja och sen ligger vi med varandra
tills det blir morgon.

När vi vaknar måste han gå till sin ateljé men
jag vill att han ska stanna så vi kan vara nitton igen för evigt.