Det är trettio grader i Malmö och jag cyklar till havet varje dag. Sitter på bryggan med blöta bikinitrosor och läser. Tittar på människor som badar och människor som solar och människor som pratar och människor på semester. Har hörlurar i öronen men lyssnar inte på någonting för allting stör, röker en cigarett. Tänker att människor är gulliga som vill bada när det är varmt.

Har haft så mycket ångest i år. Skolan är svår och jag har inte kunnat andas ordentligt. Utfört halva andetag i kuddar och i tågsäten och framför klassen under redovisningar. Har tänkt att detta skriver jag nog en bok om en dag, om en person som pluggar till psykolog som läser om ångest och har ångest och tentar om ångest och andas ångest. Som sedan terapiar sig själv och blir fri.

Men så kom våren och plötsligt sommaren och jag drämde in en text om yrkesetiska principer hade ångest ett slag men sedan,
ingenting.

Nä skoja.
Men det är trettio grader i Malmö och jag cyklar till havet varje dag.

Som den duktiga psykologstudent jag är har jag också börjat skapa fler och fler ångestfria zoner i mitt varande.
Här får du minsann ingen ångest, ångest!
De utgörs av killens andetag när han somnar, vilket han alltid gör först, då jag ostört får höra honom andas och det får mig att börja andas. Det utgörs av cykelturer genom en stad jag lärt mig att älska. Det utgörs av flödande samtal med vänner en bakfull söndag när vi röker cigaretter genom min franska balkong. Det utgörs av den där lilla sjuttonåringen i mitt bröst som var så modig och klampade in i skolmatsalen i ankellång blodröd kappa som fick småstadsungdomarna att stirra skeptiskt och sprida rykten men ändå tänkte "ha! jag är så cool! och inte nog med det, jag är den bästa typen av cool! för ingen här har fattat det än".