Ett stickande,tunn stålnål smärta klämde ihop trumhinnornas balans.
Och just i det ögonblicket,lindades något långt,likt en lasso runt mina revben.
Det hördes ett klickljud och ansträngda muskler i min kropp sträcktes
ut genom fönstret.Ljudet försvann lika plötsligt som det uppstod.
Öppnade mina ögon,jag befann mig bland molnen.
Schampomolnen,mjuka,våta,frodiga klistrades fast på mig och jag hann inte reagera
hur de rusade iväg med en missils hastighet och jag är med dem.

"Är det inte underbart?",hördes en röst fråga.

Av ovanliga skarpa skiftningar svulnade min hals och
jag nickade bara hastigt med huvudet som svar.

"Tror du att det är värt att ta en chans?Tja,minst en gång Bara!"
Mitt huvud började snurra som en skruv.
"Var är DU? Jag vill se DIG.",mycket oväntat för mig själv
skrek min röst hysteriskt krävande.

Från sådan djärvhet pressade jag mitt huvud hårt mellan mina ben.

"Rusa inte!Tiden är ännu inte i tid.Titta runt!",svarade HAN alldeles lugnt.
"Men DIN RÖST hypnotiserar mitt sinne...och förmåga att fundera över."
"Vad ser du?",frågade han abrupt befallande.

Och plötsligt omvandlas det här ögonblicket där jag befann mig till
en genomskinlig kristallklar bild.
Mina ögon har ökat otroligt i syn,vision och i uppfattning.

"Vad fan är det här?Det här...det...Nej!NEeeeJ!!!!!!Jag vill inte ha
det här!Jag inte vill se!Stäng,bind för mina ögon!Detta är inte för mig!",
skakande avvisade jag kategoriskt och rev sönder mina stämband
av kraftfullt skrik.

Mitt skrik var så flagrant,hysteriskt,gnisslande,som vaknade strängarna
på en fiol,från ett långt viloläge att från dessa ljud bildades vortexströmmen.
Den strömmen var oigenkännlig av min natur,därför gick den lätt igenom min kropp
och hans osynliga tentaklar piercade mina ögon.

En öronbedövande skarp smärta och jag tillplattades.Genom mig passerade molnen
och jag svängde,fladdrade som en trasa i vinden.

"Nu Du är Mitt moln.Är du nöjd?",lät HANS inte markbundna sköna röst,
väldigt nära mitt ansikte som jag inte sett men kände närvaron av.

f.f