"Det borde inte vara lagligt att ha redovisning så här tidigt."
Lucas kvävde en gäspning och följde sömnigt husen som gled förbi utanför bussfönstret med blicken. Det enda som hindrade honom från att somna var att det inte fanns någonting tillräckligt bekvämt att luta huvudet mot. Det och nervositeten som hade hängt över honom sedan han steg upp, förstås.
"Du har min fulländade sympati," svarade Daniel. "Är du allra först ut?"
Lucas suckade. "Nej, det är väl den enda trösten i hela grejen. Jag är nummer tre."
"Men då så, då är det ju lugnt. De första två värmer upp publiken åt dig och så har du vaknat ordentligt när det är din tur. Det blir lätt som en plätt."
"Eller så är jag hur kass som helst i jämförelse, eftersom alla andra säkert har förberett sig mycket bättre än jag."
"Det är fysiskt omöjligt. Du har ju knappt gjort någonting annat än att förbereda dig de senaste två veckorna."
Bussen körde oförsiktigt över ett farthinder och den obehagliga klumpen i Lucas mage gjorde sig påmind när han studsade i sätet. I ett försök att tänka på någonting annat började han räkna antalet krumelurer i det synnerligen fula mönster som prydde sätet framför honom. Han kom dock bara till fjorton innan han insåg att det inte hjälpte.
"Jag vill inte," gnällde han. "Jag vill verkligen inte. Det kommer att gå skitdåligt och jag kommer ha ont i magen för resten av dagen."
"Så du har inte ont i magen än då?" frågade Daniel.
"Det är på gång. Hurra för social ångest."
Daniel svarade inte på en stund. Han verkade tänka igenom vad han skulle säga.
"Jag vill absolut inte förminska hur du känner," kom det till slut. "Men jag tror på fullaste allvar att du fixar det om du bara går in och försöker bry dig så lite som möjligt om vad alla andra kommer att tycka."
"Lättare sagt än gjort," knorrade Lucas.
"Absolut. Jag säger inte att det blir enklare. Jag säger bara att du fixar det. Du har ju inte blivit underkänd på en enda grej hittills, eller hur?"
Lucas stirrade ut genom fönstret utan att svara.
"Eller hur?" upprepade Daniel.
"Nej, det har jag inte."
"Precis. Därför att du är grym och du fixar det."
Lucas log svagt. "Du upprepar dig väldigt mycket, vet du det?"
"Jag säger det så många gånger som det behövs för att du ska fatta. Du är trots allt ovanligt korkad för att vara akademiker."
"Jag tror det behövs rätt många fler gånger i så fall."
"Du fixar det. Du fixar det. Du fixar det. Du fixar det. Hjälper jag till eller är jag bara irriterande?"
"Lite av båda delarna."
"Gött. Du fixar det."
"Okej, nu är det bara irriterande."
Han såg upp när bussen svängde in i den stora rondellen som ledde in till gick till de mest centrala delarna av staden. En bit bort syntes toppen av universitetsbyggnaden bakom de kringliggande studentlägenheterna. Klumpen gjorde sig återigen påmind men den här gången kändes den inte riktigt lika starkt, och han insåg plötsligt att han fortfarande log.
"Klarar jag verkligen det här?"
"Självklart. Jag tror på dig."
Det plingade till i högtalarna och den inspelade rösten meddelade att universitetet var nästa hållplats. Lucas tryckte på stoppknappen och hängde ryggsäcken över axeln. Samtidigt som bussen började sakta in påkallade Daniel hans uppmärksamhet igen.
"Du vet väl att jag älskar dig hur det än går?"
Lucas leende blev bredare och han rodnade lätt. "Såklart jag vet. Jag älskar dig också."
Bussen stannade intill busskuren och dörrarna öppnades. Lucas kollade snabbt att han inte hade glömt någonting på sätet och gick sedan ut i den friska morgonluften.
"Jag är framme. Snart ingen återvändo."
"Det går finfint. Jag är här om behöver mig."
"Har du ingenting annat att göra?"
"Jo. Men jag är här om du behöver mig."
Nervositeten hade inte lämnat honom. Det skulle den inte göra förrän efter att han hade hållit sin redovisning, eller sannolikt ännu senare. Men klumpen i hans mage sällskapades nu av en varm, upplyftande känsla som långsamt fyllde honom medan han rörde sig mot entrédörrarna till universitetet. Han skickade ett hjärta som sista svar till Daniel innan han stängde ned chattfönstret och stoppade mobilen i fickan.