"Kåk! Botten upp!"
Isak slängde självsäkert korten på bordet och svepte det sista i whiskyglaset. Johnny balanserade stolen på bakbenen med ett flin och lyfte sin pilsnerburk till munnen. Eric svor, la sin trisshand ifrån sig och svepte whiskyn i sitt eget glas. Tobbe log och drack det sista som fanns kvar i sin burk. Det var mer saliv än öl vid det här laget.
"Nu får ni skärpa er om det ska bli något," skrattade Isak och sträckte sig efter whiskyflaskan bredvid sin stol. "Men jag har visserligen ingenting emot att ta allt ikväll."
"Som om," sa Eric och höll fram sitt glas mot Isak. "Jag har vunnit tillbaka allting innan jag går hem."
"Nej fan, då kommer vi aldrig härifrån." Johnny öppnade en ny pilsner som sprutade en skumsalva i ögonen på honom.
Skrattet från alla fyra fyllde rummet och både Eric och Isak fick anstränga sig för att inte spilla whiskyn som Isak hällde upp i Erics glas. Tobbe sträckte sig över bordet för att samla ihop korten och började blanda leken.
"Men stopp för i helvete," sa Eric och rätade upp Isaks whiskyflaska. "Jag får ju leverskador för mindre."
"Hoppsan," flinade Isak och började hälla upp till sig själv istället. "Du kan få ett litet paraply att ha till så kanske det går ned lättare."
Eric höjde glaset till munnen och rätade samtidigt på långfingret. Isak gav ifrån sig ett kort skratt och hällde upp rikligt med whisky till sig själv. "Tobbe?" sa han menande och vickade på flaskan. Tobbe log tacksamt men skakade på huvudet och började dela ut korten. Stämningen var visserligen hög, men det var inte en whiskykväll för honom. Isak skakade oförstående på huvudet och ställde ned flaskan på golvet.
"Skyll dig själv," mumlade han och tog upp korten som Tobbe lagt framför honom. "Ante in."
Alla sköt fram varsin enkrona mot bordets mitt och synade sedan sina kort. En sällsynt tystnad la sig över rummet då männen för en kort stund koncentrerade sig på annat än att göra sig lustiga på varandras bekostnad. Tobbe konstaterade tyst att hans hand hade ett par i sjuor och kastade sedan en snabb blick på de andra för att försöka läsa deras ansiktsuttryck. Ibland saknade han att bara spela poker.
Eric bröt tystnaden och kastade in en tiokrona i potten. "Den här slår ni inte."
Isak utstötte en uppenbart fejkad fnysning och la in två av femmorna som han nyss vunnit. "Du får inte tillbaka någonting genom att bluffa."
"Vi får ser vem som bluffar när jag vinner."
Johnny tog ljudliga klunkar av sin pilsner och la ned korten på bordet. "Lägger mig," sa han och fortsatte att dricka.
"Mes," sa Isak kort och vände sig mot Tobbe. "Tobbe, kom igen. Nu behöver vi lite ordentligt spel här."
Tobbe lät blicken glida från Isak till sina kort till Eric. Båda motspelarna var säkra på sina kort, men en del av det kanske berodde på det dimmiga tillstånd som kom med en viss mängd alkohol.
Han la in en av sina egna tior. "Jag är med."
"Härligt!" Isak gav bordet ett gillande slag med handflatan. Mynten klirrade till och en skvätt whisky skvalpade över det välfyllda glasets kant. Isak svor och Eric la huvudet bakåt i ett gapskratt.
"Snyggt," sa Johnny som inte skrattade men visade tänderna i ett brett leende. "Så går det när man häller upp men inte dricker."
"Haha, käft på dig," sa Isak och gnuggade handen mot byxbenet för att torka den whisky som hamnat där. Han reste sig upp och gick ut mot köket. På vägen gav han Eric en snärt i nacken med handen. "Och käft på dig med."
Eric gned sig i nacken och slutade skratta men var fortfarande synligt road. Tobbe var inte skadeglädjetypen men kunde inte låta bli att dra på ena mungipan. Isak var den i gruppen som alltid var mest högljudd och om det var någon som förtjänade lite utspilld whisky då och då så var det han. Även om det visserligen alltid hade rått samtycke i gruppen om att de personliga stötarna var i vänskaplig anda hade just Isak en tendens att dra saker för långt ibland. Men det var förstås ingenting som någon av dem någonsin sa.
Isak kom tillbaka med en trasa och började torka upp whiskyn som spillts över bordet. Han plockade upp sina pokerkort och räckte över två av dem till Tobbe. "Byt så länge."
Tobbe drog undan sina egna kort som inte var sjuor och tog emot korten som Isak och även Eric räckte honom. Han la dem åt sidan och delade sedan ut nya kort medan Isak gick tillbaka till köket med den blöta trasan.
Eric tog upp sina kort och synade dem medan han vilade armbågarna på bordet. "Hördu Johnny, hur går det egentligen med Gabriella? Hon har bott hos dig typ tre veckor nu?"
Johnny kliade sig på hakan. "Jo fan, det är bra. Jag menar, det finns ju både för- och nackdelar med att ha tjejen hemma 24/7, men jag tycker om det."
"Klart du gör," sa Eric med ett småleende och fingrade på en av tiorna i sin pott. "Men vadå då, är hon tjatig eller så?"
"Näe..." Johnny skakade långsamt på huvudet. "Jag menar, hon är ju noga med att vi ska göra lika mycket arbete och så, så ibland tjatar hon väl lite. Men sådan visste jag ju att hon var redan innan vi flyttade ihop, så det är ingenting nytt."
Tobbe trummade lätt med fingrarna mot bordsytan. "Så är det väl i relationer generellt. Man är ju två, då får man liksom dela på vad som behöver göras."
"Visst." Johnny nickade. "Men det känns ju ibland som om det finns fyra gånger så mycket att göra nu jämfört med när man bodde själv. Så själva arbetsbelastningen har ju inte halverats, om man säger så."
"Stackars Johnny som aldrig har använt tvättmaskinen förut." Eric tog en klunk whisky och log ett retsamt leende. "Tvingar hon dig att tvätta lakanen mer än två gånger om året?"
Johnny svarade med samma slags leende. "Det behövs med hur ofta de lakanen fläckas ned vid det här laget."
Alla tre skrattade och Eric höjde sitt glas mot Johnny som lät sin pilsnerburk klinka mot glasets sida.
"Hupp hupp hupp, vad skålas det om utan mig?" Isak sjönk ned på sin stol och tog en klunk ur sitt nu mindre fulla glas.
Johnny svalde en munfull pilsner. "Tjejer."
"Ingenting vettigare än så?" Isak plockade upp sina kort men höjde blicken mot Tobbe igen. "Och hur skålar man utan dricka?"
Resterande blickar vreds mot Tobbe och den tomma plats på bordet framför honom där någon form av alkohol borde ha stått.
"Ja fan," utbrast Eric. "Var är drickan, Tobbe?"
Johnny sträckte sig efter en av de oöppnade pilsnerburkarna bakom sig. "Jag har gott om här, ifall du-"
"Nej," avbröt Tobbe. "Jag ska nog inte ha mer ikväll, jag lovade Sandra att inte-"
"Ha!" Kanske gjorde Isaks alkoholintag att han lät skarpare än han menade, men Tobbe drabbades ändå av en svag känsla av olust. "Så vadå, Sandra förbjuder dig att dricka? Vem fan gör det?"
"Seriöst," instämde Eric. "Att förbjuda låter jävligt hårt."
"Hon har inte förbjudit någonting!" protesterade Tobbe och kände samtidigt hur det hettade till i kinderna. "Det är bara det att hon inte gillar när jag kommer hem och är överdrivet full, och jag kan förstå att hon tycker så. Hon är ju inte den som super sig redlös själv, så det är väl klart att det kan vara jobbigt för henne när jag blir påverkad. Det känns bara onödigt att dricka när jag vet att hon inte tycker om det, det leder ändå bara till att hon blir sur och så tycker jag det är jobbigt att hon är sur, och så är ingen nöjd i slutändan. Jag behöver liksom inte skapa konflikter där jag kan undvika dem."
Det var inte förrän han behövde hämta andan som han insåg hur fort han hade pratat. Under en alldeles för lång sekund tittade kompisarna på honom utan att säga någonting. Isak var den som bröt tystnaden genom att med en tillhörande handrörelse härma ljudet av en piska.
Tobbe sänkte blicken till korten i sin hand. "Lägg av," mumlade han och ansträngde sig för att låta mer arg än sårad.
"Kom igen," sa Isak och flinade. "Du måste ju erkänna att du är lite whipped om hon kan förbjuda-"
"Hon har inte förbjudit någonting, sa jag ju! Hon tycker en sak och jag förstår hennes synpunkt! Jag väljer att lyssna och-"
"Men håller du med, då?" inflikade Eric. "Det är ju en grej att du lyssnar på vad hon säger, men det känns ju inte helt okej att du slutar dricka bara för att hon säger det fastän du inte håller med henne."
"Det... Det är inte..." Tobbes ögon flackade mellan korten och kompisarna medan han letade efter rätt ord. "Först och främst så har hon inte sagt åt... jag menar, hon har inte bett mig att sluta dricka, bara att jag ska dricka lite mindre. Och jag har väl visserligen aldrig sett något problem i hur mycket jag dricker innan hon tog upp det, men varför skulle jag inte lyssna om det nu är någonting som verkligen stör henne? Det är din tur, för övrigt," la han till i ett försök att styra samtalet i en annan riktning.
Eric såg ut som om han tänkte säga någonting men riktade istället blicken mot sin korthand. Isak verkade däremot mindre villig att släppa ämnet och viftade med sina kort medan han pratade.
"Det låter ändå jävligt suspekt. Du håller alltså inte med henne men dricker ändå mindre bara för att hon säger det. Om en tjej la sig i hur mycket jag dricker så skulle hon få en enkelbiljett genom dörren."
"Sa han som inte har haft en tjej på flera år," fräste Tobbe och gjorde ingen ansats att dölja irritationen som nu började bubbla upp inom honom.
"Jag har fan haft fler tjejer än du! Frida, Magdalena, tjejen med piercingen..."
"Engångsligg räknas inte! Du har inte haft ett förhållande på flera år!"
"Vad spelar det för roll? Det handlar ändå om att kunna sätta ned foten när det behövs."
"Skillnaden är att man måste kompromissa om man ska vara tillsammans under en längre tid. Det fungerar inte att bara-"
"Okej, Johnny!" avbröt Isak och vände sig mot Johnny istället. "Du bor ihop med en tjej nu. Skulle du dricka mindre om hon sa åt dig att göra det?"
Johnny sa först ingenting utan verkade fundera allvarligt över vad han skulle svara. Tobbe sneglade på honom och önskade att för en gångs skull få medhåll från någon i gruppen när det gällde förhållanden. Efter att ha tagit en klunk pilsner lutade Johnny sig tillbaka i stolen och skakade på huvudet. Isak såg på Tobbe med ett outtalat "där ser du" i ansiktsuttrycket.
"Men," sa Tobbe som inte kunde låta bli att känna ett stick av svek, "Gabriella skulle aldrig be dig att göra det. Hon och Sandra bryr sig om helt olika saker, det har vi ju kommit fram till förut."
Johnny ryckte lätt på axlarna. "Sant, men jag skulle inte heller vara tillsammans med någon som kommenterade mina alkoholvanor. Det kan jag hålla koll på själv."
"Okej," sa Tobbe trött och gned sig i ögonen med tummen och pekfingret. "Då dumpar jag Sandra så fort jag kommer hem då."
"Nej, för fan," sa Isak i ett något vänligare tonläge. "Det var inte så jag menade."
"Sandra är ju ashärlig," sa Eric. "Det är ju bara det att du kanske borde ta dig ett snack med henne om du inte känner att det här är helt rättvist. Det är ju inte mycket av en kompromiss om bara en är nöjd, eller hur?"
"Precis," sa Isak innan Tobbe hann svara. "Vi vill ju liksom inte att det hela ska leda till någon slags Rickard-situation. Hans testiklar satt ju fan uppspikade på tjejens sovrumsvägg."
Eric brast ut i ett gapskratt. "Rickard, ja! Fan vad sorgligt det var att se utifrån, alltså! Vad gör han nu för tiden?"
Isak flinade. "Senast jag kollade satt han väl i soffan en lördagskväll och spelade alfapet eller något liknande."
"Skål!" skrattade Eric och höll upp sitt glas. "För en fallen kamrat!"
Johnny höjde sin burk. "Och för att varken Tobbe eller jag har särskilt mycket att klaga på i jämförelse."
Skratten fyllde rummet och Tobbe kände hur mungiporna drogs upp. Inom kort hade stämningen återfått sin muntra karaktär och han skrattade tillsammans med kompisarna trots den gnagande känslan av obehag som inte ville lämna honom.

Currydoften dröjde kvar i luften även efter att grytan hade skrapats ren på så gott som allt innehåll. På matbordet stod två tallrikar med tillhörande bestick och vinglas vars innehåll svagt reflekterade ljuset från taklampan. Värmen i lägenheten kontrasterades av höstmörkret och den lätta regnskur som smattrade mot fönsterrutan. Stämningen var lugn och hemtrevlig.
Tobbe lutade sig mätt tillbaka i stolen med en förnöjd suck. "Det var verkligen jättegott."
Sandra log och smuttade på rödvinet. "Ja, jag tycker verkligen att jag lyckades ikväll. Jag tror att den blev bättre av att vara lite starkare, eller hur?"
"Absolut," svarade han och gned tänderna med tungan. "Går det någonting på tv ikväll?"
"Någon film på fyran vid niotiden," sa Sandra med en lätt axelryckning. "Vet inte om det var något att se."
Tobbe slängde ett öga på väggklockan. "Då hinner jag i vilket fall som helst diska. Är det någonting mer än det som står i köket som är smutsigt?"
"Det ligger nog en matlåda i min ryggsäck som du kan ta," sa Sandra och drack ur det sista i vinglaset. "Har vi någonting gott hemma?"
"Lite popcorn i skafferiet, tror jag. Jag kan titta eft-"
Han blev avbruten av vibrationer och ett ljudligt pling från byxfickan. Han fiskade upp sin mobil för att läsa det nya sms-meddelandet.
"Vem är det från?" frågade Sandra.
"Johnny," svarade han utan att se upp samtidigt som han började knappa in ett svar.
"Vad vill han?"
Tobbe slutade skriva och såg upp mot sin flickvän. Hennes blick var fäst på telefonen i hans hand. Hon såg irriterad ut.
"Han undrar om jag kan hjälpa till att flytta en soffa på måndag... Han och Gabriella ska tydligen köpa nya möbler till vardagsrummet."
"Vad svarar du?"
Tobbe tvekade ett kort ögonblick. "...Om han kan vänta tills eftermiddagen så kan jag ju svänga förbi och hjälpa till efter jobbet."
Sandra verkade granska honom en stund innan hon släppte honom med blicken. "Jag kan faktiskt inte fatta hur Gabriella står ut," sa hon och sträckte sig efter vinflaskan som stod på bordet. Tobbe kunde inte undgå att märka att det fanns en viss nedlåtenhet i hennes röst.
"Johnny... har sina fel, men han är en schysst person i grunden," sa han försiktigt och återgick till att skriva sitt svar på mobilen.
"Schysst..." Sandra hällde upp vin i sitt glas och satte ned flaskan på bordet med en duns. "Må så vara, men det förändrar inte faktumet att han inte har mognat ett dyft sedan han var fjorton."
Tobbe avbröt återigen sitt skrivande och såg upp mot henne. "Kan du inte låta bli att tala illa om mina vänner?" bad han medan en orolig knut långsamt stramades åt i hans mage. "Snälla?" la han snabbt till.
Sandra ryckte nonchalant på axlarna och tog en klunk vin. "Man måste kunna se både de bra och de dåliga sidorna hos folk, även hos sina vänner."
Tobbe bet sig i läppen och lät bli att påpeka att han var osäker på om Sandra någonsin hade nämnt en enda bra sida hos hans vänner. Istället såg han ned i telefonen och försökte för tredje gången formulera ett svar till Johnny.
"Och ibland måste man också inse," fortsatte Sandra, "att vissa människor helt enkelt inte är bra för en i det långa loppet. Att stänga ute vissa människor från ens liv kan vara nödvändigt emellanåt."
Tobbe fortsatte att skriva utan att se upp från skärmen. Han kunde känna att Sandra tittade på honom.
"Jag säger inte att man borde sluta umgås med folk så där bara," sa hon efter en stunds tystnad. "Men man kan ju försöka skala ned på det lite åt gången, eller hur?"
En svag darrning hade börjat gå genom Tobbes händer medan Sandra pratade. Det var inte första gången som hon hade tagit upp det här samtalsämnet och i bästa fall resulterade det i en kylig och obehaglig stämning för resten av kvällen. Han gav sig själv en mental spark. Varför hade han sagt att det var Johnny som skrev till honom? Han borde ha kunnat räkna ut att det skulle leda till det här samtalet. Han kunde ha dragit till med en vit lögn för att bevara det glada humör som båda hade haft under middagen. I ett försök att stoppa sina händer från att darra slöt han ögonen och andades långsamt in genom näsan. Kanske skulle Sandra nöja sig med att prata på en stund utan att han behövde svara henne.
Den förhoppningen dog nästan omedelbart när Sandra tog till orda igen med en skarp och otålig röst.
"Eller hur, Tobbe?"
Han öppnade ögonen och mötte hennes blick. Den var stadigt fäst på honom och vek inte undan.
"Du har rätt, det är klart att man inte borde umgås med människor som inte är bra för en. Johnny är kanske lite barnslig ibland, men i slutändan är han ändå... harmlös," sa han i ett försök att försvara sin vän utan att låta alltför konfrontativ.
"Harmlös?" sa Sandra med en liten fnysning. "Du har ju själv sagt att både han och de där andra två hetsar dig till att supa och stanna ute längre än du vill. Jag skulle inte kalla någon av dem harmlösa."
Knuten i hans mage drogs åt. Han visste att Sandra kunde Isaks och Erics namn.
"De hetsar inte, de är bara väldigt måna om att vi ska ha det kul när vi umgås."
"Och det kan ni inte ha utan sprit?"
"Det har jag aldrig sa-"
"Det är precis vad du har sagt!" Hon sänkte röstläget till en tillgjord imitation av Tobbe. "Vet du, ibland önskar jag att de bara kunde lägga ned. Det blir så mycket när de håller på hela tiden vi umgås. Någon gång skulle det vara skönt om vi kunde försöka låta bli att supa när vi träffades."
Tobbe öppnade munnen för att säga någonting men hindrade sig själv i sista sekunden. Det där var inte ett exakt citat, men han hade sagt någonting liknande en gång.
Sandras ansiktsuttryck mjuknade. "Jag blir ju orolig när du berättar sådant här för mig. Jag vill bara att du ska må bra och jag vet att när folk pressar dig så, ja... Vi vet ju båda två att du kan ha lite svårt att säga ifrån ibland, eller hur?"
Tobbe slog ned blicken och mumlade ett svagt "mm". Sandra satt tyst en stund och reste sig sedan upp från sin stol. Hon gick runt bordet och gav honom en lätt kyss på pannan.
"Jag menade inte att du ska dumpa alla dina kompisar så där bara. Det är klart att du får umgås med vem du vill. Du behöver bara... tuffa till dig lite ibland, det är allt."
Han höjde huvudet och mötte hennes blick. De smaragdgröna ögonen var som små, klara sjöar fyllda av ömhet och medkänsla. Hon verkade vara fullt ärlig när hon sa att hon var orolig för honom. Hon kunde vara brysk och lite väl konfrontativ emellanåt, men hon var ändå en god människa som han älskade... och hon älskade honom. Det sista han ville var att göra henne orolig. Han gjorde sitt bästa för att ignorera den obehagliga knuten i magen och lyckades pressa fram ett leende. Sandra besvarade hans leende genom att böja sig ned och kyssa honom på läpparna.
"Nu tycker jag att vi inte tänker mer på det här ikväll," sa hon när kyssen upphörde. "Vad sägs om att du diskar och sedan ser vi på en dålig film och äter popcorn?"
Knuten löstes upp en aning och han nickade lättat. Att mysa i soffan utan att behöva diskutera någonting lät som en underbar idé. Sandra flyttade på sig så att han kunde resa sig upp och medan han samlade ihop tallrikarna och besticken gick hon in på badrummet.
"Jag kan ta lite mer vin så du kan låta bli att diska mitt glas," sa hon innan hon stängde dörren bakom sig.
Efter att ha burit med sig allting förutom glaset till diskhon hämtade han matlådan ur Sandras ryggsäck i tamburen. På vägen tillbaka till köket fick han syn på sin mobil som fortfarande låg på matbordet. Han plockade upp den och läste igenom det halvfärdiga svaret till Johnny. Efter att ha funderat en stund tryckte han på strömknappen och lät mobilen glida ned i fickan. Han kunde svara på sms:et imorgon.
Det löddriga diskvattnet ångade lätt och var nästan så pass varmt att det brände hans händer. Medan han noggrant rengjorde den smutsiga disken försökte han lugna ned sig själv genom att ta djupa andetag. Trots att magknuten inte ville lösa upp sig helt var han ändå oerhört lättad över att diskussionen med Sandra hade slutat så positivt som den hade gjort. Det var inte alltid han kunde känna att han hade klarat sig så lindrigt. Han hade aldrig gillat konflikter och försökte alltid hålla sig borta från dem så långt det var möjligt. Sandra hade däremot inga problem med att tala om vad hon inte var nöjd med. Ibland verkade det nästan till och med som om hon avsiktligt provocerade fram bråk. Han bet sig i läppen och försökte låta bli att tänka på det. Som hon hade sagt så handlade det säkert bara om att han behövde tuffa till sig. Han mindes fortfarande den gången då han försökte påpeka för henne att hon ofta kunde vara lite för hård och provokativ. Det hade inte slutat bra alls. Det hade varit första gången.
Hans tankegång avbröts när han hörde Sandra komma in i köket bakom honom. Han kastade en blick över axeln och såg henne stå lutad mot väggen med vinglaset i handen.
"Går det bra?" frågade hon och betraktade honom intresserat.
"Mhm." Tobbe vände huvudet framåt igen och fortsatte att skrubba tallriken han hade börjat diska innan hon kom in. Han kände hennes blick i nacken och kunde inte hejda den svaga ilning som gick genom nackhåren.
Ett lätt frasande sa honom att hon hade rört sig från väggen och nu stod nästan precis bakom honom. "Men du, du får nog ta och diska den där grytan lite noggrannare."
Han vände sig halvt om och såg på henne. Hon nickade menande mot grytan som han redan hade diskat. "Du missade en fläck på kanten där."
Han lät tallriken och diskborsten sjunka ned i vattnet och lyfte bort grytan från diskstället. Han vred den i händerna en stund och synade kanten. Den var skinande ren. Utan att säga någonting tog han upp diskborsten igen och började skrubba den rena grytan. Sandra iakttog honom under tystnad. Efter en stund hörde han dock hur hon vände sig om och började röra sig ut ur köket. Han gav ifrån sig en lättad utandning, men var noga med att inte göra den alltför högljudd.
"Förresten," sa Sandra plötsligt när hon var på väg ut genom dörren. "Mina föräldrar kommer hit nästa helg, så vi får ta och städa i veckan."
Under ett ögonblick stelnade hela Tobbes kropp till. Han slutade att diska grytan och debatterade under en sekund vilt med sig själv om vad han skulle säga. Till slut kom han fram till att det bara kunde bli värre om han väntade.
"Öh... älskling?" sa han och försökte hålla rösten så stadig som möjligt.
"Mm?" hörde han bakom sig.
Han svalde. "Jag... jag jobbar nästa helg."
Trots att han såg in i väggen framför sig visste han att hon hade vänt sig om mot honom.
"...Va?"
"Jag jobbar nästa-"
"Jag hörde vad du sa."
Tobbe tvingade sig själv att vända sig om och se på Sandra. Hennes ansiktsuttryck var lika kyligt som hennes röst.
"Varför?" frågade hon bryskt efter en kort tystnad.
"V... Varför? För att schemat... det var min tur att-"
"Inte varför du ska jobba, det fattar jag väl själv!" fräste hon. "Varför har du inte berättat det här förrän nu?"
"Det... har jag gjort."
"Ursäkta? Det har du minsann inte! Det här är första gången jag hör talas om det!"
"Kommer du ihåg i början av månaden? Vi pratade om att åka iväg någon helg, och... och jag sa att jag skulle jobba den sista helgen i månaden... det är nästa helg."
Sandra gav ifrån sig någonting mellan en fnysning och ett kort, hånfullt skratt. "Det där har aldrig hänt, Tobbe lilla. Det har du säkert bara drömt."
"Det var samma dag som vi åt upp den där pajen som hade legat i frysen alldeles för länge. Minns du, vi tyckte båda att den hade tappat så gott som all sma-"
"Jag sa," avbröt Sandra utan att skratta den här gången, "att det aldrig har hänt. Du har drömt eller fantiserat det."
"Samma kväll som det ösregnade, och vi undrade om det skulle hålla i sig hela natten, för det... verkade som om..." Hans röst blev svagare och svagare när han såg hur hon tittade på honom och till slut kändes halsen alldeles för torr för att avsluta meningen.
Sandra synade honom med en kall, överlägsen blick innan hon bröt tystnaden. "Om vi låtsas att ditt lilla fantasiscenario faktiskt har hänt, om vi låtsas att du har sagt till mig en gång förut att du ska jobba nästa helg... hur förklarar du då att jag inte har något som helst minne av det?"
Tobbe mötte den kalla blicken och kände hur hela hans kropp ryste. Med växande panik insåg han att hon hade gett honom chansen att dra sig ur. Om han bara hade gått med på att han aldrig hade sagt någonting om jobbhelgen tidigare, om han hade erkänt att han hade drömt eller hittat på det så hade det varit hans utväg från diskussionen innan allting blev värre. Men nu kunde han inte undgå att svara på Sandras fråga, och det fanns bara ett svar att ge. Dörren hade stängts och det fanns ingen annanstans att ta vägen.
"Du... Du kanske har..." sa han försiktigt och ansträngde sig så mycket han kunde för att inte låta som om han beskyllde henne för någonting. "...glömt det?"
Hennes ögon smalnade hotfullt så snart han yttrade de sista orden. Hon tog ett djupt andetag och vickade lätt på handleden så att vinet skvalpade runt i bottnen av hennes glas.
"Glömt det?" Det behärskade lugnet i hennes röst sände kalla kårar genom Tobbes ryggrad. "Du tycker alltså att det som är rimligast här är att du sa till mig att du skulle jobba nästa helg för flera veckor sedan och att jag nu helt magiskt skulle ha glömt bort det?"
Han hade faktiskt inte den blekaste aning om hon på allvar hade glömt det eller om hon bara vägrade erkänna att hon hade fel. Det spelade ingen roll. Vad han visste säkert var att ingenting han sa skulle få henne att ändra ståndpunkt och att han redan hade sagt alldeles för mycket.
"Sandra, älskling, jag menade inte-"
"Det du menar är alltså..." Hon lät fortfarande lugn men hennes röst steg över hans och tycktes fylla hela köket. "...Att du lägger det här på mig med mindre än en veckas förvarning, efter att jag har bjudit in mina föräldrar, efter att jag ansträngt mig för att ordna en trevlig helg åt oss allihop, så att jag nu måste ringa och avboka bjudningen, så att jag måste säga till mina föräldrar att 'nej, ni kan inte komma därför att Tobbe hellre jobbar än träffar er'... och att allt det här är mitt fel?"
Tobbe försökte desperat räkna ut vad som var bäst att säga. Allting var på väg utför ett stup, och om de rullade över kanten fanns det ingen återvändo. Det här var antagligen hans sista chans att rädda situationen och minimera skadorna. Men var det bäst att prata eller bara hålla tyst? Skulle han nicka skamset eller kunde han säga någonting som gottgjorde alltihop? Vad ville hon att han skulle göra?
I samma stund som han öppnade munnen sänkte Sandra huvudet och gömde ansiktet i sin lediga hand. Hans tankar kom av sig och vad han än hade tänkt säga försvann ur hans hjärna. Förvirrad såg han hur Sandra dolde ansiktet i handen medan hennes axlar skakade. Han hade inte förväntat sig att hon skulle börja gråta.
"Sandra?" sa han tvekande. "Sandra, snälla, gråt inte. Det var inte meningen att..."
Hon avbröt honom genom att mumla någonting som han inte uppfattade.
"...Va? Förlåt, jag hörde inte vad du-"
"Varför?"
Tobbes hjärna stannade upp. Sandras röst var ynklig och bedjande, knappt mer hörbar än en viskning. Hon lät alldeles förkrossad. En våg av skuldkänslor slog över honom. Det här var ingenting han hade önskat skulle hända.
"Sandra, jag lovar att det inte var meningen att göra dig upprörd. Det är det absolut sista jag vill-"
"Varför... varför gör du alltid så här mot mig?!"
Det var som en bomb som ljudlöst hade tickat nedåt. Som en gejser vars vatten hade sjudit precis under kokpunkten innan det exploderade i en enorm eruption. Volymen i Sandras röst fick fönsterrutorna att skallra och Tobbe stötte emot diskhon då han instinktivt försökte ta ett steg bakåt. Sandra hade flyttat handen från ansiktet i samma stund som hon skrek och stirrade nu på honom med uppspärrade ögon. I hennes ansikte syntes inte ett spår av några tårar.
"Varför beter du dig alltid på det här viset?! Ingenting kan någonsin vara enkelt eller rätt från början med dig, du måste alltid hitta på något sätt att försvåra saker för mig, eller hur?! Du är aldrig nöjd om inte dina egna problem går ut över mig också!"
Tobbe kämpade för att kunna prata genom klumpen som stockade sig i hans hals. "Jag svär att jag aldrig har-"
"Du får någon slags kick av att underminera mig vid varje tillfälle! Ingenting jag gör är någonsin tillräckligt, det är alltid Tobbe, Tobbe, Tobbe som måste stå i fokus, och nu måste vi släppa allt för att Tobbe har problem som måste lösas först!"
Han skakade förtvivlat på huvudet. "Jag vill inte-"
"Trots att jag jobbar och sliter och anstränger mig för att få vårt förhållande att fungera så är det aldrig tillräckligt! Jag gör allt för din skull och för att vi ska få det bra tillsammans, och det enda jag ber om i gengäld är att få tillbaka en gnutta av den kärlek jag ger till dig!"
Halsen stockade sig så kompakt att han nästan kvävdes samtidigt som tårarna började bränna i ögonen och knuten i hans mage hotade att få honom att kräkas. "Sandra, du vet att jag älsk-"
"Men kan du för en enda gångs skull i ditt liv bara hålla käften?!"
På något sätt lyckades hon skrika ännu högre än hon hade gjort dittills. Hennes ansiktsfärg skiftade i en rödlila ton och de gröna ögonen genomborrade honom med ett fullständigt vansinnigt raseri. En salva av saliv hade sprutat genom luften mellan dem och stänkt honom i ansiktet när hon skrek. Han vågade inte höja armen för att torka bort det. Det krävdes all kraft han hade i kroppen för att inte vika undan från Sandras blick.
När Sandra började prata igen gjorde hon det med ett lugnare röstläge, men orden dröp av en knappt tillbakahållen ilska.
"Jag börjar bli riktigt trött på hur du beter dig, både mot mig och i allmänhet."
Hon föste undan några hårstrån som hade fallit ned framför ansiktet.
"Jag vet inte om det är för att du behöver växa upp eller om du bara är naturligt självisk..."
Hennes handrörelser fick vinet att virvla runt i glaset medan hon pratade.
"...men det är hög tid att du skärper till dig och inser att jag behöver få ut mer av det här förhållandet än jag får nu."
Hon verkade skifta kroppstyngd från den ena foten till den andra, som om hon var osäker på om hon ville stå still eller inte.
"Jag är villig att vänta på att det blir bättre, det är jag verkligen, men det kräver att du faktiskt inser dina egna fel och gör en insats..."
Handen som inte höll i vinglaset knöts och vecklades sedan ut, om och om igen.
"...vilket betyder att du slutar se ned på och prata över huvudet på mig vid varje tillfälle du får..."
Hennes andning blev allt häftigare ju mer hon pratade. Tobbe undrade om hon själv märkte att vinglaset i hennes hand skälvde.
"...att du ser saker ur mitt perspektiv och tar hänsyn till mina känslor..."
Volymen i hennes röst ökade stadigt. Han följde varje rörelse hon gjorde med blicken.
"...att du slutar skylla på mig när det är du själv som har gjort fel..."
Musklerna i hans kropp spände sig så hårt att det gjorde ont. Han kände på sig vad som skulle komma.
"...att du tar ditt ansvar som en vuxen människa..."
Det hade ingen betydelse om han försökte säga någonting eller inte. Sandra var redan rasande och allt hon gjorde nu var att hetsa upp sig själv.
"...att du tänker efter innan du gör någonting och funderar över hur det påverkar mig..."
Hon började vifta och gestikulera med händerna samtidigt som hon pratade högre och högre och snabbare och snabbare. Det mesta av vinet skvätte över glasets kant och landade på golvet utan att hon verkade märka det.
"...och kanske, bara kanske..."
Hennes ansikte förvreds. Läpparna drogs bakåt och visade de hårt sammanbitna tänderna, näsborrarna vidgade sig och blodådrorna i ögonen tycktes blanda sig med den gröna irisfärgen. Hon visade upp all den vrede hon kände för honom.
"...skulle du till och med kunna börja bete dig som en man!"
Han visste vad hon tänkte göra, kanske innan hon visste det själv. Med hjärtat hamrande i bröstet höjde han armarna över huvudet och vek åt sidan i samma ögonblick som hon slungade vinglaset mot honom. Det krossades mot väggen där hans huvud hade befunnit sig för en halv sekund sedan och regnade ned i skärvor över diskbänken och på golvet. Utan att våga andas sänkte han armarna och såg på Sandra.
Ilskan i hennes ansikte var borta. Hon såg på honom med en kall och likgiltig blick. Hennes ögon visade ingen som helst ånger.
"Du är patetisk, Tobbe," sa hon med ett känslolöst tonläge i rösten. "Du är ynklig och du vet det. Jag är det enda av värde i ditt liv och om du förlorar mig så har du ingenting."
Hon vände sig om och gick ut ur köket.
"Efter att du har diskat färdigt och städat upp så kan du komma och lägga dig när du är redo för att be om ursäkt."
Dörren till sovrummet slogs igen och lägenheten blev tyst. Benen vek sig under Tobbe och han föll tungt ned på golvet med våldsamma skakningar ryckande genom hela kroppen. Han såg på glassplittret och vinet som låg spritt över köksgolvet. Hade han varit långsammare hade hans ansikte varit uppskuret vid det här laget. Han slöt ögonen och tog darrande andetag medan tårarna tyst strömmade nedför hans kinder. Varje gång. Varje gång det hände intalade han sig själv att hon inte skulle göra det igen.

Ett fönster stod på glänt för att få in lite frisk luft i det varma rummet. Ljudet från bilarna på gatan utanför överröstades av skratten som forsade ur männen kring bordet. På golvet stod flera urdruckna ölburkar och en näst intill tom whiskyflaska. På bordet låg spelpotten och korten som för ett tag sedan hade lagts åt sidan. Tobbe var, precis som sina vänner, alldeles för upptagen med att skratta för att spela poker. Den senaste timmen hade han skrattat så mycket att käkmusklerna värkte.
"Men det är ju det jag säger," lyckades Isak till slut få fram när skrattet började lugnade ned sig. "Rickard var ju en sådan jävla mes att han liksom bara lät henne köra rakt över honom!"
"Men hur fan går det ens till?" Eric flinade och lutade sig tillbaka i stolen. "Hur fungerar liksom ens hjärna om man går med på att bli behandlad på det sättet?"
"Alfa- och betahanar," sa Isak sakligt och tömde sitt glas.
"Påhittat av de så kallade 'alfahanarna' för att känna sig större än vad de är," småskrattade Johnny.
"Hur skulle du förklara det då?"
Johnny ryckte på axlarna. "Ser jag ut som en psykolog?"
"Det känns ju faktiskt lite väl simplifierat att dela in folk i två fack så där," sa Eric.
Isak viftade obestämt med handen framför sig. "Allt jag vet är att det finns de män som tydligt visar tjejen var skåpet ska stå och de som låter henne komma undan med allt för att de är rädda för konflikter. Tillhör man inte de förstnämnda så får man skylla sig själv när det slutar som i Rickards fall."
"Fast vi vet ju allihop att det finns särskilda tillfällen då man måste låta henne få som hon vill," sa Eric skämtsamt med en menande röst.
Johnny flinade brett. "Underskatta inte en pms:ande tjej. Där får du fan legitima skäl att frukta för ditt liv i en kvinnas närvaro."
Isak flinade tillbaka. "O ja, jag blir fan mörkrädd vid blotta tanken av en tjej på en och sextio som kommer mot mig. Om jag inte är försiktig så kanske jag sträcker en muskel när jag lyfter henne och sätter henne åt sidan."
Kompisarna brast återigen ut i skratt. Tobbe var noga med att le synligt och skratta minst lika högt som de andra. Att visa upp ett obekymrat och naturligt yttre var ett av spelets viktigaste regler. Det var det självklara att göra i den här situationen. Det var det självklara att göra i alla situationer. Vad hade han annars för val?