Läderremmarna skar in i mina vrister och handleder medan jag gång på gång försökte slita mig loss från britsen. Mina armar bultade fortfarande efter de hårda greppen när de hade släpat mig in i rummet. Mitt huvud var fastspänt i någon slags metallanordning som gjorde det omöjligt att röra någonting ovanför nacken förutom ögonen en enda millimeter. De andetag som slapp ur min torra hals var rossliga och ansträngda. Jag hade för länge sedan slutat att skrika. Det fanns ingen som skulle komma till min räddning nu.
"Det vore bättre om du tog och slappnade av lite," sa läkaren bakom mig. "Du ska se att allting kommer att kännas mycket bättre när vi väl är färdiga."
Jag kunde inte vända mig om för att se vad det var han egentligen höll på med. I operationslampans kraftfulla ljussken mot väggen framför mig avtecknade sig skuggan av läkarens överkropp och de långsamma, metodiska rörelserna av hans armar. Han hade injicerat någonting i nacken på mig som bedövade all smärta och fick luften i rummet att verka tung och trögflytande. Jag kunde känna trycket av ett vasst föremål som skrapade mot mitt bakhuvud men det gjorde inte alls ont.
"Du ska veta att det är många som är väldigt oroliga för dig," fortsatte läkaren medan han arbetade. Hans röst ljöd nästan overkligt starkt genom den dimmiga atmosfären. "Din familj, dina kollegor, de flesta som du interagerar med till vardags... Till och med jag. Från första ögonblicket jag kom in i rummet och såg dig ligga där så såg jag att detta var någon som behövde min hjälp. Det är därför vi gör det här. För att vi vill hjälpa dig."
Jag gjorde ett nytt, lönlöst försök att befria mig själv. Jag visste redan varför jag var här. Jag hade förstått sedan länge att mitt liv alltid inneburit en viss risk. Jag hade ständigt fått höra varningarna från min omgivning. Men jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig det här.
"Och tro inte att du är den första som kommit hit på grund av sådant här, nej nej." Läkaren verkade inte längre ta någon som helst notis om mina kroppsrörelser. "Jag kan inte räkna hur många jag har hjälpt med exakt samma problem som du. Det är nog minst en per dag nu för tiden. Tyvärr verkar det faktiskt som om antalet bara ökar för varje år som går."
Jag knöt händerna och drog i remmarna. Vid det här laget skulle jag nöja mig om jag bara kunde hålla för öronen och stänga ute läkarens röst. Men hur mycket jag än försökte så förblev mina armar orubbliga och orden fortsatte att fylla rummet.
"Men det spelar ingen roll." Trycket lättade och ett lågt skrammel hördes då läkaren la ifrån sig sitt redskap. Jag såg hur den mörka silhuetten på väggen sakta trevade med handen över sina instrument. "Jag kommer aldrig att sluta hjälpa dem som kommer hit. På så sätt blir världen en lite bättre plats för varje person som lämnar min operationssal."
Handen lyftes och höll upp ett nytt redskap mot ljuset. På väggen såg jag skuggan av vad som liknade en stor, krökt tång. Skänklarna gapade hotfullt och var kantade med flera stycken grova hullingar.
I det ögonblicket väcktes en vild, intensiv rädsla till liv inom mig. Panikslaget började jag rycka och dra i läderremmarna för allt jag var värd. Jag vred och krängde min överkropp i ett desperat försök att välta hela britsen åt sidan.
"Seså," sa läkaren och sänkte redskapet. "Nu är det snart över."
Jag kände hur instrumentet trängde in i mitt bakhuvud. Förgäves försökte jag slita loss huvudet ur metallanordningen. Mina andetag blev allt skarpare och ytligare. Tårar rann nedför mina kinder och min kropp skakade våldsamt.
"Snart är allting bra igen."
Läkarens lugna stämma dånade samtidigt som redskapet pressades längre och längre in i mig. Mina hackiga andetag var nära att ge mig syrebrist. Väggarna i rummet svajade och tycktes komma allt närmare. Jag visste inte var jag var. Jag visste inte vad som höll på att hända. Allt jag var medveten om var läkarens onaturligt klara röst, instrumentets sargande klor som grävde sig ned i min hjärna och den fullständiga skräck som slog ut allt annat.
"Bara lite till..."
Knappt medveten om vad jag gjorde särade jag på läpparna. Min skrovliga hals ignorerades av mitt sinne. Vissheten om att ingen kunde höra mig betydde ingenting. Jag skrek, skräckslagen och hjälplös, högre än jag någonsin skrikit förut. Min spruckna röst förde skriket ut i intet där det försvann och lämnade mig ensam kvar.

Jag blinkade ett par gånger för att vänja mig vid ljuset och såg mig sedan omkring. I väntrummet satt patienter och läste tidningen eller småpratade sinsemellan. Inredningen och belysningen lämnade ett varmt och betryggande intryck.
En hand las på min axel och jag vände mig halvt om.
"Nu ställer du inte till mer trubbel, okej?" sa läkaren med sitt vanliga, vänliga tonfall.
Jag mötte hans blick och nickade sakta. Han log och stängde sedan dörren bakom mig. Sakta började jag gå mot utgången i änden av hallen. När jag nästan var framme stannade jag framför en avlång spegel som hängde på väggen. Jag vred på nacken och inspekterade de prydliga stygn som löpte längs baksidan av mitt huvud. Jag iakttog människorna omkring mig och såg att de allra flesta hade liknande ärr i nacken. Så underligt att jag aldrig hade lagt märke till det förut.
Ett plötsligt skrik avbröt mina funderingar och genom hallen kom två läkare släpande på en patient. Patienten grät och spjärnade emot men var inte tillräckligt stark för att ta sig loss ur läkarnas grepp.
Jag rynkade på ögonbrynen och kände en irritation växa inom mig medan jag betraktade patienten. Varför krånglade hon på det sättet? Varför kämpade hon emot?
Begrep hon inte att hon skulle få hjälp?
Förstod hon inte att allt snart skulle vara bra igen?