Silvrigt sken får strängar ljuda
Ljuder ensligt mina tankar
Natten viskar strofer sköna
Till nakna själar i kalla strålar

Skratt som rullar
över svarta vatten
värmer mången tanke
men ej det rö
som ensamt står

lyssnar stilla till ett regn
droppar av ett stjärnfalls gnister
Ack så vacker är min själ
i sorgsamt flor av silvernät

Ser du sorgens skira sken
ut ur ugglors kloka ögon
ekar ljud av fågelns lockrop
som till brusten månes skära
skördar tankens sista ven
allt dör ut när smärtan kallar
vänder livets sista sten