Vi har glömt hur man drömmer
hur man formar av lera
skogen rämnar, kluvna stammar, brusten jord
det är ingen fara; man kan dö
vattentäkter, gruvhål
vi ligger på rygg i gläntan
himlen sömnlös ovanför
trevar efter moln
hon vandrar nedströms
med rävarna och kvällen
träden bakom henne ruggar
löven som aska mellan våra fingrar