De skrattar när de går förbi här utanför. Sorglöst, som om de inte hade någonting alls som skymde horisonten men visst vet vi väl bättre. När solen står som högst är den alltid på väg ner.

Jag arbetar numer på begravningsbyrå - ett inte alldeles okomplicerat yrke att förklara för sina barn trots att det kanske borde vara det.
Jag har jour var 5:e vecka och far då ut på hämtningar i hela länet på olika boenden, i hemmen eller om polis ringer och behöver hjälp någonstans. Min dotter tittar oroligt på mig när min telefon ringer under dessa veckor. "Ska du ut på jour pappa?", kan hon fråga. "Ja", svarar jag ofta och då ser hon så besviken ut, hon kan undra om jag verkligen hinner hem för att köpa godiset eller natta. Ibland frågar hon mig vad jag gjort då jag varit ute. Ofta är det ju inga konstigheter men ibland hanterar man trasiga, ruttna och på annat vis olika kroppar - man kan ha varit i en strömlös sommarstuga och hämtat en ensam alkoholist mitt i vintern. Jag försöker förklara vad jag gjort så odramatiskt som möjligt och utelämnar detaljer och hon tittar på mig med lite ledsna ögon. "Tror du deras mamma och pappa var ledsna?", frågar hon och jag kan säga någonting om att de nog själva är döda för länge sedan. "Träffas de nu tror du?", något allmänmänskligt hopp som skimrar till i hennes ögon.
Jag har ju ingen tro på någonting efter detta och har aldrig haft det så ett "Kanske", får jag ur mig. "Det beror väl på vad man tror på", och jag ser att hon inser, trots sina 6 år, att jag inte tror att vi kommer att ses i fortsättningen som alla talar om. "Det viktiga är väl att man älskar och tar hand om varandra här och nu", så nickar hon lätt - frågar om jag har jour imorgon med. De dagar jag kan svara nej på den frågan så ser hon lättad ut.
"Då kan du lägga mig imorgon".