... är vad jag funderar över
här och nu ikväll ...
Känslan är
ibland mig främmande
stundom likväl
alltför närvarande
och riktigt skrämmande
Undrar stilla inom mig
vad i olusten består
och varför
den ännu finns kvar
ibland bara stundom
men när den är
så äter den sig in
i märg och ben
och fyller hela min själ
med tvivel
på livets makt och gåva
att mena också mig väl
Nu vet jag varför
jag känner denna olust
Insikten gräver sig in
och ner på djupet
inom hela mig
Insikten om
att jag hela tiden
varit medveten om
varför jag känner
hur olusten bränner
så ihärdigt stundom
Det handlar om
en del jag trott om
skulle vara mina vänner
Människor jag därför
alltid funnits och ställt upp för
när helst de så uttryckt sig behöva mig
Men som när jag behövt dem
som allra mest
och förväntat mig
att de skulle finnas där för mig
visat sig vara de som först av alla
varit de som inte bara svikit mig
utan bidragit till att
jag överhuvudtaget behövt
deras stöd i den rådande nöd
jag då känt inför vad det än var
som just då hade hänt ...
Då hade jag råd
och kunde skaka av mig känslan
genom att omvandla besvikelsen
över att av en vän bli sviken
till en erfarenhet
att vara tacksam för inför
fortsättningen av livet
Men nu då jag inte längre har råd
eftersom sådana vänner
hjälpt till att tömma
mina tidigare så välfyllda förråd
Tyvärr fylls de inte på
per automatik
när man på dessa
ej för önskvärda erfarenheter
successivt blir alltmer rik
Det som gör känslan blandad
är
alla de vänner
som verkligen visat sin vänskap
när jag som allra mest
just verklig vänskap behövt
En del är sådana vänner
jag sedan många år känner
vilka jag tappat kontakten med
på grund av de så kallade vänner
vilka på något förunderligt sätt och vis
lyckades invadera och ta över mitt liv ...
Men som nu kommer tillbaka
och vill få finnas för mig
Det är något som innerligt värmer mig!
Men sen är de alla de som
när det behövts som allra mest
funnits här för mig
och vars insatser
varit fullständigt avgörande
för att jag här och nu
kan skrifta dessa funderingar till dig
Det är människor jag knappt vetat om
att de funnits i mitt liv
De säger till mig att de sett mig som sin vän
därför att jag alltid fått dem att känna sig
sedda och bekräftade av mig
Det är vad de anger som orsak till
varför de ställt upp för mig
och till och med i vissa fall
delat sin sista brödbit med mig
Det är här olustkänslan inom mig
får näring och växer sig starkare
Inte på grunda av dessa för mig
okända vänners stöd
Utan mer på grund av
att deras stöd
gör det så mycket mer
smärtsamt att inse och se
mina så kallade ''vänner''
och deras utnyttjande och svek
Olusten jag känner
är ej enbart på grund
av dessa icke vänner
utan än mer något
jag återkommande känner
var gång jag möter
eller blott kommunicerar
med någon som visar sig
vara en sådan människa
som inte tar någonting på allvar
utan ser livet i sig
och alla människor som bryr sig om
mer som på lek
Olusten grundar sig på
att jag lever med konsekvenserna
av att själv sådana personligheter
ha tagit på allvar och verkligen litat på
så som om de hade varit mina vänner
Stundom jag tror
att olusten jag känner
är för att dessa erfarenheter
gör det så innerligt svårt
att tillåta mig själv
känslan av verklig tillit
till människor jag möter
vilka jag vill vara vän med
och hoppas verkligen ska visa sig
vara riktiga äkta och sanna vänner
Men inom mig
finns även känslan
av och vissheten om
att de jag nu väljer in mitt liv
väljer jag utifrån min intuition
och inte lika mycket utifrån
vad de utlovar mig
eller utifrån någon annan konvention
Ty vänskap för mig
är främst något som handlar om
att tycka om
vilja bry sig om
och att finnas för varandra
när man verkligen så behöver
och att veta att man kan
verkligen lita fullt ut på varann
Motsatsen till känslan av vänskap
är just det som detta flöde handlar om
och den motsatsen har ett namn
- Olust
_____________________________
Publicerad här tidigare i juni 2012