Horisont
långt borta i fjärran
där livet finns

Tystheten lever högljutt mellan fjällsidor
där förtvinade grenar lever liv utan näring

Beskär mitt eget träd än hårdare då min egen horisont ligger bortom det djupa havet
en murken eka ligger trött på sidan och jag går ibland runt med en svag flämtning i de blåa men vinden suckar till när andra sidan liknar en bröstkorg iklädd åldrad likdräkt

Tar ytterliggare några grenar och knipsar och lägger dom under högen av årens alla döda löv.

Somnar åter in i kölden från havet.