skuggspelet på tapeten
snittyta persiennprojektion torkade apelsinskal på bordsskivan
traktorerna himlaskyfflarna
skottar högar av det som föll
snart ska ni samla även mig
skrapa resterna från asfalten

glöden längs horisonten
decembergryning
pärlband av stjärnor som slocknat
istiders inlandsisar som runnit här

låt det rasa nu
inifrån och ut

vi är inga maskiner
men ändå fastnade vi
trampade väl snett
redan som barn
som flugor
sprucken övermogen frukt
på parketten

jag sitter här
har väntat livstider på helvetets järnnätter
och inser nog först nu att
det måste få brinna klart

jag sitter här
värmer händerna vid elden
för nära
så att det känns
det är så det känns
det är så man känner något alls

drömmen om ett andetag med egen muskulatur
fjärran från förslappad diafragma
att börja om
navelsträng
barnmorskehänder
och ett skrik
nåt nytt ur nåt gammalt
en väg ut är en väg in