Rum på tjugo kvadratmeter.Den nådeslösa solens strålar sonderade
de gapande sönderslagna fönstren och de kvicka skuggorna kröp
ofrivilligt in i husets rostiga hörn.Gardinerna som inte var
fästa vid något,stod orörliga i luften av den täta värmen.
I gapande hål som uppstått av insekter fastnade tid,klibbig som lim.

"Finns det någon här?",förväntar mig inte något svar,frågade jag viskande.
"Jag!"
"Vem är jag?",frågade jag och tittade förvånat omkring mig.
"FÖRSTÖRELSE!"
"Jag tror...jag ser det."
"NEJ,INTE DET VAD DU SER,MEN VAD SKA DU SÄGA!"
"Precisera!"
"DET FINNS INGET MER MAJESTETISKT ÄN SJÄLVA PERSON LÖGNEN!"

Av ett sådant svar stakade jag mig lite,men vågade säga emot.

"Vilket sammanträffande!Jag har funderat över det här.
Det finns ingen lögn.Det är ömständigheter som bedömer över ögonblicks
händelse."
"OCH DET BETYDER ATT du FÖRNEKAR MIG!?"
"Jag förnekar inte men jag accepterar inte heller.",är inte utmärkande
för mig vräkte jag ur mig en smula fräckt.
"Och vad sägs då om PONTIUS PILATUS?"

Vacklande från ett oförmodat slag ropade jag ut med sveda.
"Jag bönfaller Dig!!!Säg inte Hans Namn...Högt!"
"Varför söker du ett möte med Honom?"
"Låt mig tiga!"
"Uttalande eller begäran?"
"Både och ..."

Kunde knappast slutföra svaret då något knackade ner mina fötter.
Som klippt gräs, föll jag på stenen, utskjutande från golvets djupa spricka.
Och för ett ögonblick sjönk jag i glömska.Det slitna dammiga
golvbrädorna knarrade med ett rasande orgelljud.

Jag vaknade.

Detsamma porten av huset,utan ett stängsel,öppnades gnislande.
I dörren framstod en grå silhuett,likt torr malört i ett blåsigt väder.
Studsande,skälvande kröp DEN på något sätt i luftrummet ...OCH...HAN kröpt mot mig!

Lutade sig över mig.

Genom slöjan,tittade NÅGOT på mig och häpnadsvis klövs den direkt framför mina ögon.
Trots det genomskinliga höljet,kunde jag inte se tydligt.
Ur min stirrande överblick var det som DEN försökte stänga sig och på samma
gång var det helt öppet.Min hand drogs reflexartat fram ,för att slita bort skynket,
men en rush av isig luft tryckte ner mig.

Som äcklig hyena,krypande i nattliga savannerna,min galna rädsla fick mig att
skräna ursinnigt,"Nej,nej!!!du dumpar inte mig SÅ lätt!"

Men till min fasa insåg jag att jag kunde inte flytta på kroppen men inte ens
fladdra med mina ögonfransar.

f.f