Ett berg framför min uppsyn
Ett berg utan en topp att nå
sikten är skymd
Jag springer uppför, ännu mer uppför
Pulsen går, eftersom att hjärtat slår
Berget blir allt brantare nu, sikten är fri
Andningen blir tung, men toppen syns inte till

Jag klarar inte mer
men jag klarar det ändå
Rösten pratar inom mig, den där rösten som aldrig ger upp
Dagen går, natten går
Ångestattacker avlöser varandra
Men jag håller mig kvar

Om jag bara hade haft is i magen, hade det här aldrig hänt.
Varför kan jag inte bara sluta upp med att skapa berg som inte finns?