Du borde lämna mig innan du faller,
innan jag tar ditt hjärta och låter det ruttna,
innan min infektion färgar din själ alldeles svart.

Du är för mjuk för världen du lever i,
för naiv för att kunna överleva det väsen som är jag.
Jag kommer bli din storm, ditt kaos,
ditt allra största misstag
och du kommer bli blodet på mina händer.

Jag vill vårda dig, skydda dig,
gömma dig för allt du ska möta
men istället kommer jag att bli ditt förfall.
Du har själv sagt det;
att det är oundvikligt att jag krossar ditt ömtåliga hjärta.
Kanske menar du det, eller kanske inte,
men hjärtat, det är precis vad som kommer att hända.

Du kommer antagligen att bli min räddning,
min chans att ändra riktning,
men jag kommer garanterat att bli din undergång.

Du förstår, jag är inte kapabel till kärlek.
Jag är den eviga natten, den konstanta smärtan,
jag förkroppsligar det helvete som folk tror väntar.
Jag har inget hjärta att ge, ingen själ att visa,
jag har blivit förstörd för många gånger
för att kunna bli lagad.

Du tror att du hittat en dröm i mig,
att jag ska ge dig himmel och magi,
att du och jag kan förenas till en enhet.

Jag lovar att ingen kommer beundra din renhet mer än jag,
att ingen kommer omfamna dig oftare än jag,
och att alla kan älska dig bättre än jag.

Du är inte skapt för det mörker jag orsakar,
du är inte tålig nog för ett monster som mig.

Du borde springa så att jag aldrig hinner ikapp,
för jag är rädd att jag redan vet
att jag kommer be dig att stanna.