Det fanns en gräns
Nånstans mitt mellan Undens stränder
Mellan by, kommun och län.
I denna stund är det vi som vänder
Det som var gränsbygd till centrum
Vi som stod spridda, står nu i samma rum
Ramunders döttrar Stava och Skaga
Vrida sig i sina gravar, vi hör dem klaga
i sydvästan som driver ända upp i Svartsjöviken
Det viskar i Edsån, i bäckar, i det minsta av diken.
Att vattnet ska koka precis som vårt blod
Det brinner runt Unden, det lyser av mod
Och engagemang i vår bygd
Vad som än händer sen, har vi varandras rygg
Och de som kommer hit för koppar, guld, kobolt och zink
Ska tappa hakan såväl som spade och hink.
De ska inte tro att de fritt får prospektera
Utan att Tiveden och Gränsbygden reagera.
Det är sjukt egentligen att ens behöva förklara
Att dessa skogar och vattnet det klara
Som ömsom smeker, ömsom slår emot hällen
Är mer värt för oss än arbetstillfällen
Vid en eventuell gruva, om de ens tillfaller oss,
Vi har en framtid redan, så snälla gräv inte loss
Människor med rötter, djupare än Unden, ner i jorden.
Vi stå enade, förenade över gränser till orden
Vi är Unden, vi är vinden,
Vi är bygden, vi är bergen,
Vi är skogen, vi är vattnen,
Vi är elden, vi är urkraften.

#EldforUnden