I skymningen stod jag under lönnen
Såg in i den minimala reflektionen
Av ljus i ditt kråköga.

”Jag är inte rädd för dig,”
Sa jag.
”Det fanns en tid,
När du hade makt över mig,
Men inatt är rollerna bytta.
Inatt ska du bära mig
Under stjärnorna.”

”Jag flyger inte om natten”
Svarade du
”Jag ser inte tillräckligt,
Min värld hör ljuset och skumrasket till.”

I skymningen grep jag
Den första grenen,
Såg löven dala mot marken
Medan jag klättrade upp till dig.
Viskade att
”Inatt
är jag dina ögon,
För min värld är inom mig
Och ljuset och skumrasket likaså”

Så tog jag tag
Om fjädrarna i din nacke

Så beredde du dina vingar
Klumpigt svingade vi oss
Ut i det blöta höstdunklet

Vingslag för vingslag steg vi
Lämnade jorden som en mörk
Oformlig massa under oss

Andetag för andetag gled vi
Samman under stjärnorna
Färdades i den isande höstluften.

”Låt mig landa”
Kraxade du,
Trött av din extra börda
Vilse i det mörka luftrummet
”Nej”
Svarade jag.
”Du skulle bara våga,
vi är inte framme än”

I gryningen lät jag dina klor
Åter slå sig om grenen till ro
I lönnens krona.
Utmattad burrade du upp dig.
Dina bröder såg oss
De skränade hest
När jag klättrade ner
Väl på marken mötte
Vi solen
Tillsammans
Jämbördiga för första gången.

Och om någon frågar,
Så är de bara mina fåglar.
Kråkorna.