Som en stilla kristall låg hon alldeles kall
ögonen så vackert gröna men ändå mörka av livets slutna rum

För mig finns du ännu men bara i dunkla rum där det ekar tomt av livet utanför

sitter stilla när jag ser ditt gyllene hår som famnar dina åter livfulla ögon
ser värmen som strålar från kinder
med löften om morgonens svala läppar
stilla,viskar fjärilsvingars sköra skönhet
in i min vaknande själ som uttorkat suger åt sig varje pärla av balsamlyster

mitt inre häver sig
i tron att lyckan kommer vara min
i evighet

Dörren öppnas,dina bara silvervingar lyfter dig bort
från min saknads bottenlösa grotta

livet efter fortsätter sina tunga steg
längs pinade stigar som måste vandras
livet tränger sig på när jag hör din röst
i barnets egna strupe

tårarna av glas rinner ner mot marken
splittras tusenfalt
för att kunna lyfta flickan med dina gröna ögon
utan att krossas av dig i tidens spegel

Vi smyger ut ur det dunkla rummet
för livets skull
jag sneglar bakåt för en sista skymt
men bara mörker vilar i dess vrår