Så slungas slutna över öppningsslätter
som stenströdda för stenars töcken går
att famla efter äntringsamuletter
där alltet åter synfullkomning når.

Amuletter i Orions bälte
förenade till skenens livsvägslänk
passerar där min skepnad skenbar välte
sin syn att blomstra bakom blickens blänk.

För mina händer växer till antenner
som sträcker sig mot skyars stjärnesäd
och plockar skapelsens visdomsperenner
från fälten under universums träd.

Och stängda stenar vidgar sig till satelliter
som vandrar andra banors jordomlopp
att slungas tyngdlöst till den kraft som sliter
min himlakropp till färd mot trädets topp.

För kroppen kröks till ett med elementen,
element till ett med länken mot
vart ovan lyser ödsligt svart men tänt en
urtidslanterna under stjärnors rot.

Den följer höljet mitt mot ljusarkader
och cellspartiklar faller mellan dem
och bakom takets töckenöppna rader
skall även jag en gång få hitta hem.