Jag låter min tanke galoppera
55 år bakåt i tiden,
sträckan av vårt samliv,
återvända kort
till vår gemensamma naturstig,
nu ensam i mina minnen.

Där en sorlande bäck
i tavastländsk urskogs dunkel
kom som från ingenstans,
rinnande, vart, vet ingen!
Där en orörd urskog
i ödemarks hjärta.
I morgonstund möttes
beslöjade naturandar, inte mera,
nutid förstörde skogar
skingrade ljuvliga andar.
De följer mig ännu
i mina minnen.

Mossor växte på stenar,
djupgröna, mjuka, frodiga
klumpiga utväxter, knölar
stod på urgamla trädstammar,
örnbräknar som minidjunglar
gav skydd till gula kantareller.

Vi simmade i liten skogsgöl,
gula näckrosors blad låg
på stilla gölyta,
en skärgård för
kvicka, snabba vattenlöpare.

Dagdrömmar, vi damp ned på fält
på natursäng, med mossa som kudde,
tupplur i grönska,
då jag blundade, min hörsel förbättrades,
jag lyssnade på fågelljud, skogens vaggvisor,
jag somnade.
Mina tankar gjorde paus, vilade,
min själ blev ren.

Väckning till verklighet.
Ljud av kraxande korp eller
frågande lavskrika, vem, vem…..
du var med mig ännu i början av året,
detta år är snart förgånget,
nytt år är på kommande,
du existerar ej mera,
jag är ensam, du är ensam,
vi är ensamma på våra egna håll,
Du mitt oförglömliga minne!

© Heikki Hellman 2017-23-11