Klättrade och klättrade upp för den branta backen mot berget. Väl uppe efter en timmes klättring beundrade jag i stillhet den oerhört vackra utsikten. Höga tallar och granar. Solen som var på väg ner. En korp kraxade i fjärran och ljudet ekade över skog och berg. Jag tittade ner över det branta stupet och log lite snett för mig själv.
'Här vore en bra plats att hoppa, att avsluta livet på' tänkte jag. 'Men ärligt kära jävla hjärna, jag har det ganska bra nu så var tyst med de där tankarna nu' tänkte jag några sekunder senare. Jag fortsatte nerför berget på andra sidan. Det var brant, väldigt brant och fullt av vassa stenar och lös sand. 'Åh hå hå, akta dig så du inte faller och dör, vill inte dö än' tänkte jag....och blev nu smått förbannad på min hjärnas tvära kast.