Mungiporna går väldigt mycket neråt sista tiden. Hela jag har blivit en mer dyster min alltsedan jag gjorde ett tappert försök att sluta med vita lilla sertralin.
Men jag har för mycket i min ryggsäck som jag bär på, ångesten läcker ur mig ja det tär på.
Smak i munnen av järn. Dålig sömn. Osäkerhet. Ryckig kropp som fängslad och tankar för mig skadliga som ängslas. Mina steg nära det mörka vattnet. Tankarna maler.
Hoppa där, gör slut på här. Hela vägen hem efter jobbet fick jag mana på mig själv med egentlig positivitet...för tankarna var inte
Du älskar att leva, egentligen.
Du trivs med ditt enkla liv, egentligen.
Du vill fortsätta, egentligen.
Du har så mycket kvar att se och göra, egentligen.
Ge inte upp nu är du hemma, äntligen.
Äntligen.
Ett glas vatten och sertralin.
Äntligen.
Vad håller jag på med egentligen?