Lämnar utrymme i hopp om att vakuumet mellan oss
ska göra att du får svårt att andas.
Du sa att du ville ha luft och här står jag
och försöker bevisa att tomrum bara ger syrebrist.

Fast jag vet att jag har fel.

Ser att du är precis så fri
som du sa att du ville vara.
Och trots att jag fick för mig att du hade skadade vingar
så lyfter du för varje slag du slår.

Du vänder dig aldrig om och ser på mig.

Om man bara låter någon vara ifred
så kommer de tillbaka tids nog.
Tänker jag och tittar bakom mig på de
sex månader jag väntat på just det.

Står och stampar på samma ställe.

Tror att jag ska skapa ringar på vattnet
som når ända till dig.
Som får dig att förstå
att närhet är frihet och inte fångenskap.

Men jag skulle behöva hålla fast dig för att säga det.

Dessutom.
Vem är jag att prata frihet
när jag håller mig själv fängslad
sex månader tillbaka i tiden.