Här är dikten jag aldrig gav dig. Orden som var för tunga att bära ensam men för vassa mot mänsklig hud. Så jag höll dom inne för att skydda dig, tills jag drunknade.

Innanför dimmiga fönsterrutor på bordet intill en avgnagd blyertspenna ligger det ännu orörda pappersarket. Jag vet inte var jag ska börja. Jag vet bara att jag vill skriva om hur det känns att inte kunna hitta hem. Jag känner mig vilsen under våra lakan utan dig. På nattbussen mellan T Centralen och Gullmarsplan smattrar regnet mot rutorna och jag har slagit ditt nummer fyra gånger. Men det var ju du som lämnade mig, säger du på andra sidan linjen.
Jag förstod inte att jag fastnat i dig förrän jag målade blommor längs din ryggtavla, livrädd att du en dag skulle vissna. Och när den dagen kom föll jag tillsammans med dina blad ner i skuggan av stjälken som inte klarade av att bära oss längre.

Här är dikten jag aldrig gav dig. Den som aldrig riktigt blir helt klar för jag vet varken var jag ska börja eller sluta. Mina händer skakar av kaffe och fragmenten till de texter som hade kunnat bli. Men inget blir utan dig.