Himlen är en mörkt skimrande tältduk,
uppspänd mellan horisonterna

Jag är moloken i novemberljuset
som en slö kniv genom dimridåer
skär jag mig fram
genom vida rum
och lämnar konturerna
aningen
oskarpa

När jag vaknar virar jag in mig i bomullslakanen och försöker gå baklänges in i drömmen

Första gången jag blir kär
är när Billie Lou rör mig strax nedanför tinningen
det finns något inneboende sorgligt
med händers avtryck,
förnimmelsen som lämnas kvar
efter att beröringen upphört
När vi kysser varandra
ljuder en enstämmig ton genom omvärlden
Det påminner mig om att lyssna efter havet i snäckor

Ofta får jag för mig
att himlen störtar mot mig i rasande hastighet
och så länge jag kan minnas
har jag haft en föreställning om slutet
som att blåsa in ljust
bländande
kritvitt

Mina händer slår rot runt Billies höft,
jag säger något i stil med älska mig föralltid
kärleken är likt allt växande,
bunden viljan till framtid
finns ingen vilja
slocknar himlarna
Och samtidigt: döden lever i allt som växer

Jag bär ett cyklopöga i vardera hand,
när jag lägger dem mot Billies bröst
ser jag rakt in i hennes förfrusna längtan

Bakom Stigbersgaraget
samlar jag det genomlysta i hennes ansikte
och det blåa
När hon går räcker det med att jag ser upp
för att se hennes ansikte i molnformationerna