Ett fint träd mitt på sommaren blommar starkt
bladen ploppar ut
den gröna färgen glänser starkt, vacker för ögat att se.

Alla människor samlas runt detta träd,
de tar kort en och en, de skrattar och har det skoj,
de säger till varandra oj vad vackert trädet är, detta är det finaste jag sett.

En familj kanske kommer dit, sträcker ut filten och tar en liten picknick,
barnen springer runt trädet och leker, alla har det bra och trevligt.

Någon annan dag kanske ett djur kommer fram och sätter sig under trädet, oj vad mysigt djuret tänker, här är jag ostörd och trygg, djuret slår sitt lilla bo där.

Hösten är här. Djuret somnar och vaknar nästa dag och ser att trädet har åldrats, alla trädets löv ligger på marken, med en gul och orange färg. Snart smälter dem bort. Så djuret reser sig upp och går, djuret kommer aldrig mer tillbaka.

Samma sak, med dessa människor som än gång tänkte, åh, vilket vackert träd. Nu har dessa människor försvunnit, de är i en annan del av världen. Upptäcker och forskar och säger, åh vad vackert det är.

Folk åker förbi trädet, alla ser trädet men ingen hojtar till, nu när trädets blad har försvunnit bort, nu när trädets grenar är nakna är det ingen som bryr sig om trädet något mer.

Jag känner mig själv ganska naken, fast det finns två skillnader mellan mig och trädet, det är att jag har känslor och att jag känner mig naken hela tiden.

Människor kommer bara till mig, bara när de känner ett stort behov av det, bara då när jag står i rampljuset då vet alla vem jag är. Men så fort det går mindre bra, så vänder alla mig ryggen, ingen vet längre vem jag är men ännu värre ingen vet då vem jag var heller.

Människor glömmer bort allt snabbt, vem du är och vem du var, det spelar ingen roll, vad du har gjort och vad du gör nu, det har ändå suddats bort, från den sekunden allt dog ut.

Min själ är väldigt trött, jag undrar varför man gör såhär, man ska ju älska sin näste, eller är allt bara ett påhitt, för att bedra och lura.

Jag går förbi de nakna trädet. Det bortglömda trädet, jag ser ett barn sitta där, ett barn med tårar som rinner ner från kinderna. Han kollar upp på mig, jag går fram och sätter mig vid honom, jag vet inte vad som har hänt men jag hör mig själv säga, allt blir okej, vad som än har gjort, att du mitt lilla barn fäller tårar.

Han berättar om sitt liv. Att han känner sig värdelös och osynlig, han känner sig så naken som detta träd som vi står bredvid. Jag kramar om honom och säger, jag har inte glömt bort dig, jag kommer ihåg dig mycket väl, du är den lilla pojken jag har sett här, här vid detta träd, väldigt ofta, ser dig från bussen när den åker förbi, ja, varenda dag nästan.

Många gånger har det slagit mig att jag måste gå förbi trädet, för att fråga dig, vad tusan sitter du här för ensam, har du ingen familj att vandra till.

Han kramar mig hårt. Jag tar honom i min famn, jag bär honom, han orkar inte gå, vi vänder oss om, kollar på trädet en sista gång, jag viskar tyst för mig själv: Trädet, du är inte ensam i denna värld. Vi vänder oss och går därifrån.

Copyright by: Arnela Arre Kurbegovic

(2017 - 12 -01)