Som bondson var allt verkligt – men i den här surrealistiska världen.
Det är psykologiska härvor, släktband och sönderfall. Vi tappade fokus. Utan försoning stod vi ertappade – kvarlämnade som kastlösa, utan pengar och arbete.
Kanske var det oklokt av mig, att ha räckt ut handen till fred. Ska då vår välvilja vändas till något annat. De borde tagit oss för att vara människor, människor som kan bli sårade.
De vill rädda sina egna skin, men att ge ett förlåt och ett erkännande kan de inte.
De försöker göra oss till vad vi inte är - till Gud, eftersom de tror att vi är så goda. Ni kan inte tjäna Gud – för han är helig – Och en vacker dag dräper folk utan vett och vilja – och de gör de redan.
Det är sorgligt – . Därför blir jag konstnären, jag får leva så länge jag kan leva.
Talade man om honom blev man dräpt – jag gömmer insikten.
Det Gudomliga livet gjorde mig mindre och han större – det är bara ett fingerknäpp från toppen till botten.
Hatade du Ernst i inredningsprogrammen, blev du som Ernst. Det kanske inte var så roligt heller – bara ett kneg, som de övrigas. Och den dagen, när du är som Ernst – kanske du kan förstå.
Att jag blev en dåre. Var och en som vill bli vis, måste först bli en dåre. Det går inte att vara en tjuv, bryta sig in med mänsklig vishet.
När har jag/ vi betalt priset?