Kungsör strödd av ljus

En ledsen konstnär har besökt en krog här i det han uttryckte, Kungsör är dödens väntrum, en kommen hit från Stockholm med brustet äktenskap bakom sig. jag kallar det nu mer för regnbågens by, en rastplats för kungar och drottningar, Sinnets kudde, minnes flod.
Mörka minnen släpper taget om mig i ett landskap vars prägel tagit form, bröstvårtornas kullar, kärlekens leka med livet. Jag har kommit till en plats buren hit. hit, där älvorna dansar som vindar.


Jag räknar bort bagage, all tung packning, döden måste lämna mig ifred åt arbetet. Allt ska bli nytt. Solen låta sila sitt ljus genom floret där ljuset vänder tillbaks till sin mästare. Redan höstlöven glimmar som eldfjärilar. Det andas regnbåge, kanske morgonstund, jag släpper taget om ingenting.

Norden, min barndoms hemvist, där min pappa varit bonde.
Fruktbarhetsrit ge mig ett glas välbehag ur floran, mörka minnen dränk er i dess brunn. Barn, dansa som fria! var och en obetänksamt glad och yvig.

Det finns ingenting att förstå tack och lov.





Jag ser mig i spegeln, skulle jag kanske ta mig i nacken, lyfta mig upp, man lär sig hur patetisk det går att bli när man tillåter kvinnor köra, eller självömkan.

Kungsör min by, halvt oinredd lägenhet, en obesökt 3a, här kan kungar bo jämte spindlar och kryp, flugorna surra, hatet tömmas med slaskhinken.

Lastbilar med lugnande motorer passerar förbi, söv mig, till minnet bakom såret.
Allt som minner om katastroferna,

Föd mig till de gröna ängarna där fåglarna besöker Lasarus med bröd. Vattnet strömmar som kolsyrad soda i bäcken, Lasarus får en trollstav i handen, himlen är lika nära honom som ett ögonkast, där går han sakta fram och vederkvicker mig.





Det var ganska så tidigt jag fick reda på att mitt hjärta var spegelvänt, ett medfött hjärtfel, något att bära hela livet,
Jag kunde inte komma ifrån det, än mindre förneka det.
Det är från denna muskel blod och syre ska pumpas runt,
Den ska kunna bedöma och veta på råd, hjärtat är en pump och en förgasare, den tickar i takt med livets krafter och ojämnheter,
Den ser och blundar, tar och ger, hoppar och klappar sig för magen.
I mitt hjärta bär jag på en stäm gaffel, jag söker ett instrument, en resonans någonstans.



Kunde jag gena till affären, men nej, jag målar hällre om fasaderna, spray färgen på väggarna dit är inspirerande, en fånigt tacksamt kort väg att gå, det låga garage taket på höger hand ser jag över, över det ett nytt tak med byggnadsarbetare som står med ryggen mot solen, spunnet av skriande skator, jag har solen på mig. tobaksaffären hålls öppen dagtid jämte konsum. små butikshandlar som är öppna, men som är så stereotypiska att köplusten får sig en knäck, varför inte en portion kryddkamomill, lite romantik,
charm, mer av dofter och uppståndelse, rökelse ingefära och tända ljus, damer med parasoll eller män med höga hattar och käpp. jag blåser på min aska och ser glöden, jag behöver nytt virke till natten, jag behöver elden som inte är i form av en svavelsticka, jag behöver elden.






När jag väntar på att min ridå ska gå upp, och den nya pjäsen stå där på scenen, applåderar folket, när ridån skingras finns där en dam som nystar och en annan som virkar, två lediga stolar och musik med stråke och kembalo. rummet vitt, herrarna är ljus burna av sin lågmälda längtan, de gestikulerar som vildar, triumferar som dårar,






det är ok men scenen är för gammal tänker jag, och hör applåder, jag tänder en intensiv låga som väcker glädje och Prövar mig, O ooo du milde, jag ser fanan buren av en is hockey fans, målar väggarna med bivax och ser ett folkupplopp.
En ny gestalt står på scen, fosterlandsdrömmen står med kletiga naglar och flottigt hår, vi hinner snart ikapp vildsvinen.
Hör nordligt tjut ur strykjärnvägsrälsen, ångloken som klättra upp för bergskedjor, Ingmar Bergman tog flaggan från toppen med sig in i graven,
Hur? undrar jag, det nya riket, Sverige? och dränker sorgen med tankarna på nya sånger.



Abstrakt markvittring, dunkel Haga teatern i Köping, gott spel idag av förståndshandikappade, jag vill kalla dem för helgon eller bud bärare, tillbaks med bil till Kungsör, syster vi ratten, en ung inneboende kille hos min syster låter berätta att mannen med cigaretterna vid gatukorsningen väntar på sin syster, en gång blev hon påkörd där, mitt för hans syn och detta till döds, han bara står där och röker.
jag förlorar mitt medvetande försvinner glimtvis bort, mitt världssammanhang är fragmentariskt, Haga teatern, resväskor, färg spektra i rött, barnet mins, revolterar, tar sig för vad det är. Jag är då, jag är här, jag är nu, jag är mitt i ett allt.

vad var de, de ville?

En pojke stiger som en sol, han har bara ett sandpapper och en spray burk. jag räknar få för mina vänner och räknar bort desto fler, en hund som blivit påkörd reser sig gärna upp men många blir livrädda för den synen, men vi får inte backa för något så simpelt. jag vill ta med killen som bor hos syrran på teater.









Jag står mitt i ett tornado, borde för länge sedan tagit tillvara på alla goda relationer, man driver sig över bord, det är plötsligt i det kalla vattnet man inser sin ensamhet. Hur mycket i livet som borde blivigt ogjort eller gjort, jag försöker erinra mig varma färger,

ensam i Kungsör, ensam med kriget.

En fiende går lös, min egen fiende. Jag försöker stifta fred med livet, vännen i främlingens öga.

Jag blåser av dammet från fotografiet, tänker inte alls, jag låter blicken vila som något i handen, en varm sten som jag väger, jag försöker minnas värmen som pulserat fram i blodet, hjärtats egen värld, utan fördomar. utan ett borde, egna vägar leder ingenstans eller?

tillsammans kan vi förstå, då kan vi se, jag ser syster arbeta hårt, min bror söka sig utbildning till lokförare, om vi bara slapp alla dessa ensamma sträckor och splittrade folkhem kunde familj vara familj och vän vara vän, det går sönder tidigt och vi minns varandra men på avstånd, familjen är spridd som om byarna bränts.

Saknaden är som ett sår, ge mig flaggan men dessförinnan en själ som orkar bära den.







Utsikt, främlingskap, design åt en hemlös, siffrorna fem, kontrakt, i kläm, tapetserar kom hem! silkes ljuva sockersöta slickepinne.

Duvan, framgången, trycket utifrån, bli buren, bär du, i takt med att tiden upphör. Vi bär en sång om det oförglömliga folket.



Dra ut fem från tio och lär dig spela av en hälft, spelat dubbelt över kistan, du kisar mot en förbipasserad vän. Julafton med ljus, risgrynsgröt, skinka, ost, dopp i grytan med vörtbröd, nötter du knäcker, kola och marsipan, kvällsandakt, jungfrubarnets födelse,
Krubban och de tre vise männen, sedan Betlehemsstjärnan med sin sällsamma uppkomst över stallet, paket, glitter, någon skriker, paus,

Ensam, utlopp, vördnad.
Minnet av galen resa.
Självrespekt, resning, nära. Se din kära bakom fuktig glasruta, ångan stiger. Kysser henne, en stjärna.

Ooo du milde hon lever!
Hon andas, kroppen het, kysser hennes lår, kramar.
Vill hålla! om älska, befrukta henne, vill älska henne, slicka hennes kropp.

Glasyr, pepparkakshus, vadd, snö, ny värld, jag bosätter mig där inne och tar henne med, det rinner en flod av minnen och passion längs rutan av pappers spets.
Jag ser henne, känner värmen strömma.
Låt mig älska här, där ingen ser.
Hon ser på mig, ä galen, ok för mig.

Men varför allt detta, bara i min fantasi?
Jag vaknar upp, en individualist?

Sedan ett nej, jag tror inte längre på det, jag tror inte längre på ensamvargen i mig.

Jag kapitulerar honom förutan, ber in samhörighet i mitt liv.
Jag söker mig i böcker och alster, i dagsländor och sköldpaddor,
Jag vaknar utan en famn, allt som finns är ingenting.
Det är för sent att bli rädd och för tidigt att älska, men jag tänder broar och bygger flottor. En gnista väcker blodet till liv.

Rummet är i avsaknad av ljus, jag vill se något annat,
Musiken sörjer ikapp tiden med Regina Lund,
Farväl till tystnaden,


Hon tänder cigaretten och ser stint på mig,
Eld i ögon, hjärta i otta,
Morgon kastar rök över taken
Det luktar varm stuga och hembakt bröd,
Min intensiva låga räcker ett tag till,
Jag känner mitt hjärta slå, måste våga tro ändå.





Resande mot floden



Jag går ut, smält dropparna på kartan, himlen ser oroligt ner. Kanske det bli ett tredje världskrig, radion vill nog påstå eller varna oss. Såg förstrött i en tidning på ett kaffe i Kolbäck, då jag slank in för att få andas lite.

Lars Winnerbäck i högtalarna, jag var hemma en stund,

Jag var nämligen i Kolbäck och besökte morsan.

I tidningen stod det att svenskarna är trygghets narkomaner, detta påstående måste vara sant.

jag mins inte vem som sa det, själv avskyr jag denna falska känsla av trygghet. Jag skulle till och med vilja påstå att den är ett hot mot allt vad frihet heter.

jag är kallad till att vara en betraktare av den råa verklighet vi befinner oss i, jag är en röst i mörkret. Två ögon som söker sin vila, jag ser dokumentärt på allt jag gör.

verkligheten är verklighetens motgift, Igenkännbarheten är ensamhetens goda vän. Detta att i vår tid vara människa. människa, och jag identifierar mig, och jag vågar påstå att det är något stort.