Vart tog du vägen?

I vilken vikt avlöser vi varandra, bäste vän? Och i vilken hast? Ja, det var just det som var frågan. Se jag går just och tänker på dig och ville inte bli störd. Se, jag tänker på en liten historia.

Det var som om andra världskriget bröt ut igen, där var liksom fara på färde! Det var då mitt hjärta svek mig, eller henne. Ty jag hade inget val, jag visste ju inte.

Det var liksom hon som bedrog mig. Kallt var det som fan. Larmet ville gå, men gick inte. Jag kunde bara rista fram det vi förlorat i de gamla byggnaderna, som det enda igenkännbara. Där hade någon redan gått före mig.

Förbannelsen låg i luften som ett hot. Kära vän, det fanns ingen tid längre. Det fanns bara du och jag. Och så det där sorlet och surret, och alla människorna som flydde iväg. Jag sökte ju dig! När allt kom omkring fanns bara tiden. Vikten jag bar var nattens och så den evigt framsprungna tiden. Den som jag nu sitter i käre vän.

Alla fönster och dörrar var lyckta, och bäst jag ville tala med dig var du inte där. Då var vi båda i varsin ensamhet. Jag gav mig av från Skara, jag ger mig alltid av. Precis som du kära vän. Ja, precis som du.