Över himlen vandrar midnattssolen
Blänkandes i tjärn och bäck
Mossan är fuktig och älgkalven
Springer över den i sorg och skräck

Ty en skuggfigur har från trädkronor ner stigit
Han är en Dödens son
Som så många liv har tagit
Utan spegelbild han stirrar ner i ån

Vänta - något är förändrat
Denna gång han grät
Han studerar omgivningen i andakt
Tunga är hans fjät

En Dödens son som av sorg sig fram släpa?
Av blod är han ju bunden
Till att på jorden evigt dräpa
De varelser vars stund är kommen

Med kinder våta
Han låter min vän Ekorren av ålder dö
Hur ska vi honom kunna förlåta?
När vi står väntandes i hans kö

Inte kunde vi veta
Koltrasten och jag
Att Dödens son efter skönhet leta
Oftast i ett sista andetag

Men denna gång; allt han ville var att smeka
Älgkalven så ung, levande och fri
Han ville med den skratta och leka
Men så kom modern i rädslans raseri

Skuggfiguren råkade mot henne peka
Nu ligger hon kall -- blind är hennes ögonvita
Och kalvens skrik kommer alltid bland dessa stammar eka
Att på Dödens son kan ingen mer lita.