som en klump av något ofattbart glödande hett i bröstet. jag går medan böljande himlar i gråskalor gråter över mig. det här är den här staden. himlen är alltid blå i Malmö sa någon, men den är alltid grå.den här känslan som våta smällar av kinesiska fyrverkerier, en slags malmöitisk vårdagsjämning nattetid.

småflickor, med korta rosa kjolar, platåskor och nätstrumpor. målar läppar och står försiktigt i klackar. drar i kjolarna. tuggar tuggummi, fingrar leker med nyckelringar. män med barnstolar i baksätet cirklar försiktigt förbi.

sjukhusdoften i kappan följer mig i mörkret. förbi alla kända och bortglömda sprickor i trottoarerna utanför taboo där man tydligen kan runka om man vill.

jag glömde borsta håret en dag och jag började aldrig igen. allt är som ett fågelbo med regn i och böljande mörker där kappan släpper höftvinkeln. araben som vill kränga julgranar för 500 har slutat försöka.

jag kan inte längre hålla ihop hjärtan. mitt har fallit som söta, röda drivor av klippt garn. för någon att dela med sig bitar av utan att ha frågat först.

första gången jag såg mareld på riktigt hade jag levt ett halvt liv. det var som det där finaste i världen som man vill äta i stora tuggor innan det flyr, man vill skrika och springa i lövhögar längs kullerstensgator hand i hand om hösten. men aldrig i Malmö.

för vissa är det alltid försent. för ingens barn där nere på Industrigatan har det alltid varit försent. den som säger något annat har inte sett.