jag vet att ni sett mig och här är mitt hjärta på ett fat. på ett trasigt fat. på en trasig tallrik från innergården. på skärvor med bananflugor och bortkastade för länge sedan. skärvor av allt jag slagit sönder utan hjärta, när jag försökte träffa dig och missade. som om jag har ett hjärta, skulle du ha sagt.

de förlorade åren, den förlorade känslan av fritt fall du är. det förlorade decenniet på billiga klackar av plast, silver och fejkad svart mocka, den förlorade lilla skuggan av rodnad över kindbenen. fattar du inte, för mig gör det ont nu och nu och nu. och ont är ett understatement. jag är inte arg längre, bara helt jävla förlorad. jag tappade andan, som när killen i fyran slog en med hockeyklubban rakt i solar plexus och man låg på isen och blodet var mer svart än rött.

den största gåvan, jag hoppas att du förstått trots allt. ett evigt liv tills livet är slut.

jag skriver för dig, du som skulle kunna vara vem som helst som behöver en kram precis som jag. jag gråter hela tiden numera, på toaletten, på bussen, när jag skär rödlök. jag kan inte skriva allvarliga saker i den vuxna världen. den här världen är mer än jag klarar, ni får den av mig. ta den. och tårarna är mer blod än vatten och det är mer svart än rött.