Jag har börjat drömma igen. Och jag menar det inte som en metafor, jag menar att det är solsken på den andra sidan. Jag går längs gatan och hoppar över hundskiten, antagligen är det ett vårtecken. Det är mars månad. Det är min månad och jag har vaknat ur en mardröm som varat i över två år. Det har viskat i kulisserna, jag gråter på kvällarna över att ingen räddat mig ur alla dessa källare med bullrande diskmaskiner. Istället för trottoar måste man leka jack sparrow på långa brädor längs möllans fulaste gata, en kille med skateboard står och ser tomt på mig medan jag hoppar över brädor och fram till den röda porten, och du har lämnat en anteckningsbok i ett fack i väggen med svart text, vacker text om saker jag inte förstår. Barnet följer efter mig in i lägenheten och där står en julgran utan glitter och en leksakshäst på hjul. Alla rum har en ny planritning, men det är varmt ljus över. Det sitter en rosa lapp på köksbordet; "det finns yoghurt i kylen". I vardagsrummet ligger du och sover med ett täcke utan påslakan över huvudet. Men jag känner igen fötterna, som kanoter. Och vi viskar här och sedan lämnar jag rummet utan att säga något alls av allt det jag hade velat säga. Men jag vill fortfarande ha tillbaka min blå termos. Jack sparrow undrar om romen är slut, och det är den, eftersom min lärare sa till mig att sjukdom kräver spetsat hett te med lite citron. Fuck citroner. Och te.