Tomheten resonerar i era betydelselösa ord
Orden går skallgång över hela vår moder jord
Du är vad du har, konsumera mera, skit i folk
Filosofier av hat, du är kriminell för en liten holk
Jag har förlorat den lilla skärvan hopp jag hade
Den förtärdes av alla ord ni i er rädsla förlade
Allt jag rör vid brinner, lågorna sträcker sig högt
Jag kan inte få staden att slockna, trots att jag försökt
Den brinner med tusentals skrik som aldrig blir hörda
Med själar som längtar efter men aldrig blir berörda
Lågorna är enorma, de skymmer stjärnorna på firnamentet
Människorna bedövar sig med gamla avsnitt av parlamentet
Trycker in hörlurarna i öronen, distraherar sig med något fint
Och förtränger fort hur de gav den hemlöse en bister min
Som snart nog ersattes av ett behagligt hånfullt flin
Sedan kommer de hem och förlorar sig i spegelbilden sin
Med det inte sagt att folk aldrig aktivt agera försöker
Men slavkolloniets piskor bryter ner din själ till en tom öken
Vi drömmer om ägodelar, kanske jobb, med lite tur familj
Ibland om skräck, blanketter, burar, om att aldrig stå still
För det mesta vill vi bara så fort vi kan någon annanstans fly
In i ett varmt minne, en skärm, lite knark, en kula av bly
Vi inreder våra lådor, försöker glömma allt som var en gång värt
I den ständiga jakten på oss själva förlorar allt vi någonsin hållit kärt
För varför bry sig, vem har kunnat köpa bröd för ett gammalt minne
Fokuserar man för mycket på dem så får man endast ett brutet sinne
Som ständigt spelar en återblick och kan inte infinna sig i ledet
Och tyvärr finns bara en sak att göra när vi kommit till det skedet
Låt det sakta lida och självdö, brinna upp som något slags nyårsfyrverkerier
Och låt det vara ett exempel för folk som tror sig stå över våra kategorier
Jag har inte här någon intention för att ge er några vackra landskap
Jag vill bara att någon annan ska se hur vi behandlas som boskap