Ett litet, osynligt, betydelselöst ord i taget
Flyter den stora forsande floden förbi
Den visar ett flimrande flöde i sten slaget
En brinnande bärnsten som speglar ett liv

Älven ärrad av varenda solstråle som skiner igenom den
Vartenda stjärnas spegelbild förändrar dess sköra flöde
En oändlig källa av liv som läkande ljus ger igen och igen
Som slingrande, sökande vackra insikter om intet föder

Den faller från berg till dalar och mynnar ut i det oändliga havet
Där den blandas med de andra älvars ändå ändliga vägar
De lyder ingen, följer endast sig själva, glädje är det enda kravet
Vi spränger dammar med öronbedövande skrik: ”Mig kan ingen äga”

Vi vinkar till den vilda vinden som visar oss virrvarr av visioner
Den inbjuder oss varsamt till att rida på dess raka släta rygg
Vi lyfter från vardagstristessens mark, och utforskar personer
Den är gul, den är blå, den mörk, den ljus den är skygg och denna trygg

För att sedan omkullvälta alla sådana begrepp med en väldig kraft
Visar ordens inneboende gränslösa tomhet till sken av innebörd
Sedan sätter vi oss vid ett bord av moln, dricker himmelsk saft
Låter våra sinnen njuta av våra handlingars gränslöst rika skörd