Det blir alltid värre mot natten, när alla känslorna och alla sår har sakta fläkts upp under dagen.
Ömt slickar jag såren och ber om nåd.
Men det är inte omgivningen som dömmer mina känslor eller skrapar upp mina gamla sår.

Det är bara jag själv som skrapar bort skorpan och låter mig fortsätta blöda.
Jag blir svag i kroppen och somnar av utmattning.
Och när morgonen gryr har ny skorpa bildats och jag ler och lever av dagen.

Men framåt natten är det svåra tillbaka
igen och igen...