Mina tankar rinner ut i någon slags vers
Flyger fram och tillbaka, kors och tvärs
Vart är de på väg? Är det någon som har svar?
Eller snurrar alla runt, runt, bara tar och tar?
Kanske finns svaren i alla frågorna, låt oss leta
Kom ihåg att vår tid räcker inte till att allt veta
Så vad vill vi egentligen få mera kännedom om?
Hur smakar lycka? Och hur doftar en telefon?
Varför är elefanten rosa? Varför existerar egentligen vi?
Varför finns musiken? Varför sticker folk varann med kniv?
Hur kan jag få dig att gråta? Hur kan jag få dig att le?
Hur kan jag få dig att de fallna änglarnas skönhet se?
Deras huvuden må vara böjda, men ryggen är alltid rak
De har brutna vingar, men kan fortfarande stå för sin sak
De har kämpat så länge att deras svärd har till slut rostat
Deras ständiga krig mot livet har dem deras allt till slut kostat
De har blött, de har sårats, de går med ärrade bröst
De vänder sig mot mig och delar en svårfunnen tröst
De sjunger en stillsam och sorgsen sång om vår gråa värld
Men sången har färger smidda i deras varma hjärtans härd
Där deras tårar faller, blir tusentals olika blommor till
Och helt plötsligt slutar hela landskapet att stå still
Allt är fyllt av ljusa toner och av en samstämmig kör,
En känsla av en livlig ro, ett vackert ljus som mig berör
Det växer i mig, förvandlar vad jag är till någonting annat
Något mer än en tankegång som länge sedan borde ha stannat
Andetag. Andetag. Andetag. Jag dör ett ord åt gången.
Men varken livet eller döden kan längre hålla mig fången.