Hon smög sig alltid fram, likt skuggan från en solnedgång

Aldrig högljutt, aldrig med spetsiga armbågar

Hon borde få hört, det hon längtat efter, ljudet från en tidig morgon i september

Jag kysste hennes panna, vinkade till vattenytan,

hennes spegelbild

Det är det förflutna som får oss att falla ner på golvet