Ibland faller det ner överraskande
som skärvor av en spegel i regnet,
att allt förflyter mot intet,
och ur detta inte
är allt.

Sen ser jag min spegelbild i vattnet
och finner att
med födelsen sinar
detta vara ut -
och det är
för att förflyta bara,
men vackert gåtfullt på väg
som horisontens leende
mellan himmel och hav.

Sen tänker jag på
floderna på väg,
vattnet och molnen -
och att där och när
något tycks självklart
påbörjas också dess slut -
och där är vi också inneslutna -

och att allt
förflyter mot intet,
och ur detta inte
kanske ännu en början
eller bara ett slut,
som av barmhärtighet
eller obegriplig längtan.

Ibland faller detta ner
och landar hos mig
som skärvor av en spegel
i regnet.