|
|
572. Mörka hörn i din själ. I Del 12.
Vibrationen i ordet,HAT,var påtagligare än själva känslan.
Jag smakade på bokstäverna med tungan,gommen,
läpparna och saliven.Vid upprepning av ordet hoppade
flammans tungor ivrigt ut ur min mun och överväldigade
min andning.Deras brinnande grepp brände mig,bröt
axlarna,benen och huvudet.Av smärta skakades och
skred allting i mig.
Min Ande,i min sargade kropp,har koncentrerat sig på striden.
Men okuvlig kraft i DETTA ORD växte och utökades,
och DESS VOLYM passade inte längre i min kropp.
Krypande ur mig stänkte DEN ut asteroidfragment.
Smälta skarpa hörn av dem slickade mig med ett dödligt
sting.Darrande strimma av liv knarrade i mig.I den sista
impulsen,min slocknande syn kastade en blick från
primitiv eld.MIN förkrossande smärta skakade
atmosfären.Den Blå Jorden svängde SIG och pressades
in i mitt öga.Strömmar av oceanen,havet och sjöarna
rann från mina rivna känslor.Deras stänk föll på de
brända platserna.Från eldens väsande började mina
öron att röra sig kraftigt.Penetrerande till ursinne,
det stönande ljudet från JORDEN mullrade och lindade
sig runt mig med ett stålärr.
Det rökiga SPÖKET böjde sig över mig.Mänskligt blod
blandat med salivrädsla bad förtvivlat.
Hur länge man kan skaka mig?
GÅ INTE EMOT!
Kan inte annars...
VILL du HOPPA ÖVER MIG!!!?
FÖR ATT EXPANDERA SIG _ BEHÖVER MAN TRÄNGA UT NÅGON.
Hmm.... din RÄTTFRAMHET INFÖR MIG I SPÄNNING!SPOTTA UT VIDARE!
Till VEM!?DU byter DITT ANSIKTE...hela tiden...
PRECIS SOM du människligheten!
I jämförelse med DIN STORHET,Allt i mig är svagt!
STÖR INTE MIG MED OPERSONLIGT TÄNKANDE!
För DIG är det SÅ men för mig står möjligen HELA VÄRLDEN på det.
KOM IGEN!ORD _ SJUKDOM KAN JAG URSKILJA!
GE MIG MÄNNISKAN!
FRAMFÖR din näsa finns miljarder!
JAG SER OCH KÄNNER INTE...
KRÄNK INTE MINA HÖRSEL !SÄG SPECIFIKT!
DEN SKA VARA ESTETISK FRÅN BEGYNNELSEN.
KVALITET AV MÄNNISKA,I ALLA DESS ASPEKTER,HAR REDAN VERIFIERATS AV MIG!
MEN,KANSKE EN INDIVIDS TANKE,KAN VARA ALLTFÖR SNABB FÖR DIG?
På gränsen till raseri,VAKUUMS ENORMT FÖRVÅNADE ÖGA trängde SIG
i mig och började slicka.Så plötsligt förändrades HAN tvärt och bröt
grovt sitt intresse,pressade ut,"HEhEhE...SELF-DESTRUCTION...",
Och genast NÅGOT otroligt tungt,eldigt vajade från HONOM
och kraschade på mitt huvud.Slank igenom huvudomkretsen
fastnade DEN på min näsa.Skarpa,kalla och stickande ändar stack min hud.
Min hud drog ihop sig och ett nätverk av mörker slog mina ögon.
Mina händer rycktes till huvudet och fingrarna trevade mot kransen av lönnkvistar.
f.f
Övriga genrer
(Drama/Dialog)
av
Lollitta
Läst 341 gånger
och
applåderad av 4 personer
Publicerad 2018-01-13 10:57
|
|
|
Ronny Berk
Läser och omläser, faller i fundering "vem är honom "
2018-01-24
|
|
|
|
petter rost
” ’Den Blå Jorden svängde SIG och pressades in i mitt öga.’ Bara det alltså. Du borde ge ut en bok med detta Ditt mycket egenartade språk. När får vi se dig berätta i Babel?!”
Så säger vännen Annie b’ här i sin kommentar till Lollittas text ’Mörka hörn i din själ. Del 12’ och jag tar tacksam emot Annies ord, som en puff framåt i ett försök att ge ord åt min egen läsning av denna text. Och jag fyller på med att citera meningen som följer på den ovan citerade: ”Strömmar av oceanen,havet och sjöarna
rann från mina rivna känslor.”
Vad jag vill peka på är författaren Lollittas seende av världen, av vad som sker här och hur detta allt gestaltar vårt livsrum – från det mest privata till det mest allmängiltiga.
Hennes poetiska scen är gränslös och så är också hennes språk. Här finns ett litet Jag och här finns väldiga,övernaturliga
krafter och de rör sig i varandras omedelbara närhet, i strid om livskraften och livsgestaltningen. Är det vi gestaltar det vi lever – eller det vi lever, det vi gestaltar...
Bilderna och metaforerna hon skriver har ingen någonsin varit i närheten av: hennes poesi ger därför oss läsare – om vi verkligen läser! – unika möjligheter att se och tolka världen, vår plats och våra upplevelser av den, på oprövade sätt... förnyande, skapande, sinnesutvidgande. Jag drar mig inte för att påstå, att Lollitta i sin poesi bidrar med språkligt nyskapande till gagn för vår sensuella upplevelse-förmåga!
För att inte bli FÖR långrandig, vill jag bara i Annies efterföljd lyfta fram ytterligare några citat ur Del 12 – ord som jag menar tveklöst stärker mina påståenden i denna s k kommentar. Läs, begrunda – och läs igen...
Diktens inledande rad:
” Vibrationen i ordet,HAT,var påtagligare än själva känslan.” Hantera den cirkeln, den som kan!
Efter den första versen kommer en central bild:
”Min Ande,i min sargade kropp,har koncentrerat sig på striden.” Ja, väldigt sällan är det icke-strid i Lollittas poesi, den finns också i passager av harmoni – och blir då, för mig, oavvisliga utsagor om det Att leva.
Oilket målning, vilken bild av just det ’att leva’ här och nu, är inte:
”det stönande ljudet från JORDEN mullrade och lindade sig runt mig med ett stålärr”.
Diktens avslut förmår jag ändå inte läsa som annat än ett vittnesmål om någon slags befrielse, av att nå fram, att beröra det livsviktiga:
”Min hud drog ihop sig och ett nätverk av mörker slog mina ögon...
Mina händer rycktes till huvudet och fingrarna trevade mot kransen /
av lönnkvistar.”
Ja... beröringen, den växtnära, hudnära.
2018-01-19
|
|
|
|
Annie b'larsson
"Den Blå Jorden svängde SIG och pressades in i mitt öga." Bara det alltså. Du borde ge ut en bok med detta Ditt mycket egenartade språk. När får vi se dig berätta i Babel?!
2018-01-14
|
|
|
Nästa text
Föregående
Lollitta
|
