Ett litet frö ligger inbäddat under frost och kyla. Djupt nedtrampat av många stöveltramp. Så oansenligt och grått. Ensamt och bortglömt. Sluten i sitt skal. Vem skulle kunna ana att det kan bli nåt av den? Något stort och vackert?

Vårsolen smeker försiktigt den frusna marken. Skuggorna börjar dansa och locka på det arma och nakna. Regndroppar från ovan mjukar sakta upp den hårda ytan och tränger igenom alla lager. Ett efter ett, tills den möter dess kärna. Ett mirakel händer! Ett hopp vaknar till liv. En liten grodd börjar växa. Ett litet embryo med förmåga till liv och utveckling. Det sträcker sig mot värmen, kärleken, ljuset. Får livskraft, mod och tröst. Livet börjar spira! Så skört och bräckligt, men rötterna gräver sig allt djupare i sin längtan efter näring och blir alltmer stabil mot stormar och torka.

Vill vårda och beskydda denna så dyrbara planta!

Rycker bort all ogräs. Alla skott av negativa tankar, oro och besvikelse. Ja allt som skymmer solen och vill kväva. Stora tistlar av tankebyggnader som stänger in och låser fast. Vänder marken runt plantan så att den inte hårdnar av alla tanklösa ord och handlingar. Låter regnet skölja bort sorg, rädsla och modlöshet. Drar ut hatets och bitterhetens rot med kraft innan den förstör och förpestar allt i dess väg.

Nu börjar man ana vilken sort det blir. Plantan växer till ett stort, stabilt och färgstarkt träd. Många söker skydd under dess skugga och gläds åt skönheten. Det börjar knoppas, det börjar blomma och snart blir frukterna synliga för alla. Såna frukter som man kan ge hur mycket som helst för och söka ett helt liv. Ljuvliga frukter av glädje, tillfredsställelse, kärlek och vänlighet och mycket annat som mättar många i dess närhet.

Doften sprider sig till omgivningen och jag förundras av miraklet.

7/5 2017