Aldrig på riktigt, glad. Men man har skapat sig en ståtlig fasad.

Med sin charm man bedrager, och försöker få andra att komma i dålig dager.

Unnar inte andra lycka. Därför måste man dem undertrycka.

Gråter krokodiltårar, fast det är man själv som sårar.

Hålet går aldrig fylla, för man vill vara ett offer, och ha någon att beskylla.

Fast man stöttar och tröstar tills man blir alldeles matt, så känner man sig ändå alltid, åsidosatt.

Många väljer att dansa efter deras pipa. För att slippa bråk, och hamna i knipa.

Av lögner och avund byggs en mur. Låser slutligen av missunsamhet, in sig i en bur.

Slänger i självömkan bort nyckeln och kommer inte ut. Håller i bitterhet att på sig själv, göra slut.