Jag stötte på en fågel med en bruten vinge.
Den skrek när jag hittade den.
Jag tog den hem.
Värmde den.
Försökte mata den.
Men den försökte hålla avstånd.
Vilket i sig ledde till massa
Dans och trampade fötter
Men det var intressant
En stillsam förståelse uppstod
Till slut
En tyst överenskommelse.
Den var rädd.
Jag visste inte varför
Eller för vad
Finns tusentals olika saker
Att vara rädd för
Här i livet
Jag är rädd för att saker ska
gå åt helvete
Till exempel
Men för fågeln var det något mer konkret
Jag såg till exempel aldrig dess rygg
Den var rädd för mig
Jag fattar verkligen inte varför
Främlingar sinsemellan liksom
Och jag är ju
världens mest
harmlösa snubbe
Men jag var bara
Ett mindre orosmoment
Det fanns något annat
En större skugga
I utkanten av synfältet
Oron den kände i mörkret
Den överväldigande flyktkänslan
Paniken vid
Ett prospekt utav
Ensamhet
Och en massa annat.
Till slut läkte vingen nog
För att den skulle kunna
Flyga iväg.
Och det gjorde den.
Jag vinkade av den.
Jag tänkte på den mycket.
På hur dess egna skugga
Skrämde den så mycket.
På hur den
egentligen
Kanske
Bara var en mindre skugga
I dess sinne
På hur den var
ett fokus
Återspegling
Manifestation
En här av spöken
Av den större skuggan
Kastad av kulturen
Vi präglas utav
Matas med
Och kanske
Till en viss del
av vår natur
Jag hoppas att
Dess vingar tjänar den väl
Dess mörker skingras
Dess ögon riktas
Åter
Mot röda solnedgångar
Stjärnfyllda himlar
Över ett böljande hav av vete
Eller människor
En varm sommarnatt
Vår plats i universum
Vår världs gränslösa skönhet
Jag lär aldrig träffa den igen
Så hoppas är allt jag kan göra
Och envis som jag kan vara
Så tänker jag aldrig sluta.