Jag har spårat många djur i mina dagar - som jägare, som biolog och som en nyfiken människa bara. Av spåren har jag kunnat utläsa både det ena och det andra - inte minst från mina ringmärkningar av fåglar, vilka gett häftiga återfynd från främmande länder.
Fast nu tänker jag mest på klassisk spårning i snö, där jag följt avtryck från både rådjur, räv och varg. Från småvessla, hermelin och mink. Från utter, hare, ekorre, grävling, sork. Skogsmöss, näbbmöss, trast. Kråka, orre, häger, järpe, tjäder. Vildsvin, ren och älg. Hund och katt.
En gång såg jag avtryck av sparvhöksvingar med blod vid sorkspårets slut.
Men aldrig hade jag väl spårat en morkulla.
Tills nu.
Så nu vet jag hur en morkulla rör sig på marken! Såå! har den trippat, fram och tillbaka.
En inblick i ett morkulleliv.

Nästa dag är all snö borta.